Bokserie: Fifty shades of Grey. Efteråt.

Nu har jag lämnat Christian Grey och Anastasia Steele bakom mig.
Jag måste erkänna att skilsmässan inte var särskilt smärtsam, även om jag nog kommer att bära dem med mig ett tag.
Och jag tycker det är fascinerande med triologins framgång.
Att så många följt deras relation i ny och nedan.
Bara det är en bedrift.

I min bok “Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft”, 
finns det på ett ställe med en rad påståenden, 
där läsaren kan känna in när hen skäms. 
Ibland, på våra kurser, så läser jag också upp en del av de där meningarna. 
En handlar om att läsa erotisk litteratur på bussen. 
Och väldigt många jag möter... tycker att just det är pinsamt.
Just därför kanske Fifty shades är en perfekt bok för en läsplatta... 
(det finns roliga reklamfilmer på det temat...)

Fast jag har inte haft några som helst problem att läsa den där bokserien offentligt. Förmodligen säger det mer om mig, än om boken. 
Jag har ju, som du vet, jobbat en hel del med skam de senaste åren. 
Och det ska mer till för att få mig att rodna, 
eller tycka det skulle vara pinsamt om någon såg att jag läste DEN boken.

Det har tagit mig lite tid att läsa igenom serien. 
Det handlar inte om sättet den är skriven på. 
Det är lättläst. 
Väldigt lättläst. 
Det är lätt att glida genom sidorna. 

Men ibland har det varit lite för lätt. 
Jag har tappat intresset, låtit boken ligga på sängkanten 
någon dag, ibland någon vecka, för att jag inte har varit 
tillräckligt intresserad av hur det skulle gåå.

I går på tåget tog jag fram den igen, något motvilligt måste medges, 
skulle jag kunna slutföra läsningen nu. 
Efter några sidor var jag fast... 
för EL James hade listigt nog lagt in ett riktigt rafflande 
parti med livsfara och pickadoller och så. 
Det var nästan så jag kände mig lite manipulerad. 
Nu tar hon till artilleriet för att jag ska motiveras att läsa ända till slutet. 
Och tja, det funkade. Jag fortsatte läsa ända till sista sidan.

Vad ska jag då tycka, så här efteråt?
Det går ju liksom att tycka på många plan.

Stor litteratur är det inte. 
Personerna är som tecknade figurer den första boken, 
sedan blir de något fylligare allt eftersom tiden lider. 
Storyn är en slags askungesaga, men på ett sätt inverterad... 
för det är frågan om vem som egentligen är “rikast”. 
Kanske är det så att Anastiasia egentligen är prinsessan 
och prinsen, Mr Grey, är Askungen?
Det känns också lite tråkigt att författaren 
väljer att koppla BDSM till traumatisk barndom. 
Det hade varit lite roligare om Mr Grey hade kommit från ett rejält hem, 
utan någon som helst dysfunktion och ändå haft sin sexuella grundpreferens. 

Samtidigt tycker jag att det är roligt med en bok 
som visar ett lite bredare sexuellt spektrum än vad som är vanligt. 
Kanske det kan leda till att läsare blir lite mer experimentella 
i sitt sexuella utövande och ser sig om efter ännu fler möjligheter.

Och så öppnar det ju för fler samtal om sex och sexualitet - och det är bra.

Ibland fnissade jag lite, för huuvudrollsinnehavarna är ju rätt så grovt tillyxade. 

Jag menar, 20-årig okysst litteraturstuderande möter drömprins som gillar att smiska, tappar oskulden och får omedelbart vaginala helkroppsorgasmer. Ett sexuellt djur föds i mannens famn.  Tja, tur för dem liksom.
Det är lite roligt att den heter Fifty shades of Grey - som ju syftar på honom, hans sexualitet och “mörka” förflutna” - eftersom detta är en svart-vit historia. Visserligen förändras scenen rätt så markant i andra boken. Rollerna byts på sätt och vis. Men jag saknar ändå nynaserna av grått i berättelsen.
Jag släpper den där … kanske fyller jag på inlägget senare... är rätt så grå inför triologin och har svårt att komma med någon slagfärdig slutsats. Åtminstone just nu.