Min arga tioåring kräver att bli sedd

Från och med nu gör vi resan tillsammans, kära tioåring. 

I går brakade hon in i mig.
Det kändes lite som att bli rammad av en radiobil.
Ilsken var hon. Uppmärksamhet vill hon ha. Anklagande såg hon ut.
– Se mig och acceptera mig. Se att jag är arg och ledsen. Ta emot mitt ursinne.
Hon var inte nådig, min inre 10-åring. Och inte den lättaste att ta i famnen.


Jag tittar djupt in i hennes ögon. 
Jag försöker se henne. 
Se henne bortom hennes masker. 
Försöker se in i henne. 
Förstå henne. 
Komma i kontakt med henne. 
Inte fastna i hennes ilska. 
I hennes förtvivlan. 
Inte i hennes känsla av att bli kränkt.

Eller snarare. 
Jag vill också få vara i hennes starka känsla. 
Känna dem inifrån. 
Dela dem med henne. 
Så att hon inte känner sig så ensam där.

För det hon gjorde, det minns jag, det var att hon kapslade in smärtan. 
Hon ville inte visa den för någon. 
Att vara ledsen var skamligt. 
Att vara svag var skamligt. 
Att vara utstött var skamligt. 
Att vara duktig var skamligt. 
Alltså det hon kände att hon var var skamligt och det måste hon hålla hemligt, till varje pris.


Se på henne. 
Hon skrev dagbok, den där tjejen. 
Hon ljög i dagboken också. 
Hon spelade en roll där också. 
Så rädd var hon för att bli avslöjad att där inte står ett ord om skammen, om ilskan, om sorgen om tårarna som aldrig gräts. Där står trivia. 
Det som skulle kunna läsas av en tjuvläsare, utan att hon själv riskerade att stå där med skammen.

Det fann ingen plats där hon kunde vila.
Så hon lärde sig att spela teater.
Att vara glad på ytan.
Ibland tänker jag att skådespelarkåren har gått miste om en talang.
För jag tränade verkligen upp förmågan att vara den som andra kunde älska.
Och tappade bort den här tjejen på vägen.
Jag var nog rädd för henne.
För kraften i henne.
För hennes ilska.
För hennes passion.
För hennes livsglädje.

Nu är jag beredd att möta henne. 
Kanske betyder det att jag ibland behöver vara komprimisslös, 
för att vara henne trogen. Jag vet inte. Jag ska utforska detta. 

Hon hitta en överlevandsmetod. 
Hon blev tom inuti (men längst där inne fanns hennes gyllene kärna). 
Hon visste tillslut inte vem hon var, vad hon älskade eller vad hon behövde. 
Det viktigaste blev: Bara om de gillar mig har jag rätt att leva. 
Utan deras beröm saknar jag existensberättigande. 
Och så offrade hon sin sanning på kuppen. 
Nästan.

Jag tittar in i hennes ögon. 
Ser styrkan i blicken. 
Och du, tioåring: Jag älskar dig. Du är nog drivkraften bakom 100% Charlotte. 
Det är tid för oss nu. 
Det är verkligen tid att skita i vad andra tycker. 
Ni kör vi. 
Tillsammans.