Oj vad det pirrar i magen

Yes, jag vågar! Och det gick bra!

Den där känslan av pirr i magen, när jag ska starta något nytt.
Den känner jag just nu.
Det är lite som att sitta i en berg- och dalbana precis innan det sätter gång.
Längtan efter att känna spänningen och samtidigt en slags rädsla.
Tänk om vagnen välter? Tänk om något farligt händer.

Både maken och jag har fantastiska iMacar med jätteskärmar. Det mesta fungerar alldeles utmärkt med dem, utom en sak. De tappar nätet då och då. Och helt random. Det gör att jag kan känna mig osäker på om saker.... som kräver min närvaro på nätet kommer att fungera.
Det kan gå dagar då det är omöjligt att titta på Youtubeklipp eller streamad teve. Det finns gånger då Skype bara stänger ner.
Samtidigt brukar det funka på andra Appleprodukter, som mobilen och paddan. Men också de kan bara plötsligt sluta fungera.
Maken är händig på datorer. Han har haft en kärleksaffär med Apple sedan den första lilla burken kom på 1980-talet. Men nu sitter han rätt ofta och svär på sin dator.
Detta att inte kunna vara säker. Detta att plötsligt - och väldigt ofta - så tappar datorn kontakt med nätet. Och då hör det till saken att vi just nu har bredband från två leverantörer, då möjligheter att nå nätet via WiFi och en fast lina. Och ändå.
Han har surfat runt och sett att vi inte är ensamma om detta problem. Det har drabbat rätt många. Men hos Apple är det ett ickeproblem. Det finns inte. De säger att det inte kan handla om datorerna, utan om något annat. Och där sitter vi, med varsin IMac och upplever problemet dagligen.
En frustration.
Och nu ska jag sända live. Och orosmolnet är alltså detta... måtte jag nu få ha kontakt med nätet. Jag håller tummarna. Jag utgår ändå från att det går. Det ska gå.
Och nu... alldeles strax börjar jag...

… och som genom ett trollslag så är det genomfört. Jag har kört min första alldeles egna morgonsändning med Instant teleseminar... i mitt meditationsmaraton. Och nu känner jag mig lite euforisk. Oron har förbytts i... hm... en sprittande känsla i kroppen.
Vad roligt - och läskigt - det är att göra saker för första gången.
Ser fram emot den fortsatta resan.

(Det känns lite extra häftigt med tanke på att det är mer än 80 personer som hänger med på resan... och det är klart att du kan hänga på fortfarande.)
Yes!


Jag är med i #blogg100 utmaningen. Det är dag 4.