Åh, äntligen, en pussbild Året är 2011 och vi inleder med att åka till Thailand på semester för att vila. Sedan sker en hel del s...
|
Åh, äntligen, en pussbild |
Året är 2011 och vi inleder med att åka till Thailand på semester för att vila.
Sedan sker en hel del surrealistiska saker och det blir allt mer uppenbart att sexsibility är det spår vi ska arbeta med tillsammans.
Och som en manifestation av kärleken skapar vi en hångelsoffa på altanen.
Jag börjar få förfrågningar om att skriva om sexualitet apropå “Ingen skam i kroppen”. Så jag skriver ett manifest i barnmorskornas tidning Jordemodern, där jag uppmuntrar till att de ska våga uppmuntra lust och njutning.
Men det började med ett par lata veckor i Thailand - där Alexander var sjuk en tredjdel av tiden - och jag verkligen fick vad jag behövde: Varva ner.
Jag skriver om lust och njutning i en annonsbilaga för en erotikmässa i Karlskrona. Jag blir intervjuad om skam i ett av mina älsklingsprogram i Sveriges Radio P1 - Oförnuft och känsla.
Och vi åker runt och håller workshoppen “Ingen skam i kroppen.” Det kommer folk. Vi blir allt tryggare i rollen som workshopledare - alltså att göra det tillsammans. Tilliten mellan Alexander och mig har ökat. Det är riktigt, riktigt roligt att jobba tillsammans nu. Jag är den mer energiska, snabba, infallsrika, Alexander är klippan, den grundade, den lugnande - vi kompletterar varandra bra.
Men så sker en del fullständigt surrealistiska saker.
Vi blir alltså inbjudna till att vara med på en erotikmässa i Karlskrona. Det är första gången jag kliver in i den världen. Jag har tidigt i min relation till Alexander fått ta en del, för mig, utmanande steg, som att göra mitt första besök i en porrbutik - det var inte så farligt, jag överlevde och nu kan jag kliva in på sådana ställen när det är ljust ute. Jag har ju talat om Vaginarts i teve. Jag har skrivit bok om sexualitet. Jag har gått utbildningen till sexsibilitycoach. Jag har medverket vid sexsibilityfestivalerna.
Men jag var inte riktigt beredd på den värld jag mötte på erotikmässan. Vi kom för att göra tre saker: Visa upp en Vaginartsutställning, sälja böcker och jag skulle föreläsa på temat Ingen skam i kroppen.
Trots att vi fick medverka gratis, så kostade den där helgen oss massa tusenlappar i förberedelser, hotellvistelse och resor. Vi kom att sälja TVÅ böcker på hela påskhelgen.
Vi befinner oss i en sporthall som gjorts om till erotikmässa.
Så i ett synligt hörn på mässan befinner sig vår Vaginartsmonter och våra böcker. Det finns också plats för en levande tavla ... en kvinna med målat kön vars kropp döljs bakom svarta tyger och en tavelram ... som olika kvinnor äntrar under helgens gång.
Förutom oss är stället fyllt av tatuerare, porrfilmssäljare, BDSM-proffs, sexleksaker, latex- och lackälskare, sexiga underkläder, burlesktjejer... ja ett uttalat fokus på, hur ska jag säga, sexuellt görande, sexuella attribut.
Här finns också ett fik som säljer typ varmkorv.
Vi tror att detta är ett bra ställe att sälja böcker på, för här finns ju många tänkbara kunder. Men det kommer inte särskilt mycket folk. Jag står och hänger, hänger, hänger i montern. Första kvällen är jag lite rädd för de andra, känner mig inte så bekväm bland piskor och läder och det uttalat porriga. Jag bedömer människorna i förstone utifrån vad de säljer och vad de gör. Men så går tiden och jag börjar lära känna människorna där inne. Det går från främmande till välbekant. Det går från farliga, till “som folk är mest” och ibland också spännande. De blir personligheter. Jag blir nyfiken. Jag inser att jag är inne i en värld där många känner varandra, där det finns berömdheter, där det finns de som följs åt när de åker runt på olika erotikmässor i Sverige och utomlands. Flera som känner varandra alltså.
Men även om vi blir välkomnade in i gänget och bjuds på sprit bakom scenen, så känner jag mig väldigt udda och lite utanför. Detta är inget ställe för bokläsare, utan snarare för dem som söker sexleksaker.
Det visar sig ändå att det finns några stycken som kommer till mässan bara för att lyssna på mig. Det känns skönt. Det blir en stund där jag gör nytta. Där jag kommer till min rätt. Sedan kan jag sjunka samman och titta på catwalken där tjejer och killar vandrar runt i sexiga underkläder.
Det är väldigt långt ifrån sexsibilityfestivalens nyktra närhet. Här är det gäng halvfulla och fnittriga vuxna som ger sig in på “förbjudet” område. Och även om detta besök var intressant, så känns det som ett studiebesök och som att det är sexsibilityvärlden jag föredrar.
Det känns skönt att komma hem och ha en releasefest för nya upplagen av Ingen skam i kroppen. Att få tala bland vänner. Min sexiga värld.
Så vi åker hem och bygger en hångelsoffa tillsammans. Vi sover ett par nätter i den och kan lyssna till ljudet från vattentrappan i dammen. Harmonin är återställd. Det känns bra.
Nu väntar 2012.
Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 78.
So sweat, thanks for share your story..
SvaraRaderasurat cinta romantis