Tid för #fittupprop

Hur kommer det sig att unga kvinnors underlivsproblem får fortgå länge?

Det kan bero på att fittan fortfarande är ett kroppsligt tabu.

Det menar genusvetarna Kerstin Säthil och Julia Fridmar som uppmuntrar till #fittupprop.

– Börja prata om fittan, uppmuntrar Säthil och Fridmar i en debattartikel.

Hur kan det vara så, 2013, att tabun kring kvinnans kön, kring fittan, yonin, musen, snippan, muttan, slidan, njutningstemplet, vaginan eller vad du väljer att kalla det för, fortfarande lever kvar?

Hur kan det fortfarande vara så att fitta är ett ord som fortfarande mest används som skällsord... när det i själva verket är ett av många ord för livets port, för extasens starkaste källa... den kanske genom tiderna mest älskade kroppsdelen av alla?

För mig är det obegripligt.

Och denna rädsla för fittan gör till exempel att det finns uppdragsgivare som inte längre vill använda mina känslor - för att jag vågar tala om det. 

Det gör samtidigt, tack och lov, att många människor tackar mig...

Men allvarligare än att jag möter rädda människor är att kvinnor som drabbas av olika problem i underlivet har svårt att få hjälp, eftersom människor även inom vården kan vara rädda för att ta i ämnet - och därför ibland ger felaktiga råd.

Är det rimligt att en kvinna som har vestibulit varken får diagnos eller hjälp?

Är det rimligt att en kvinna med sprickor i underlivet nonchaleras?

Är det rimligt att en kvinna som blöder vid pentetrerande samlag inte får vettiga svar som kan hjälpa henne?

Självklart inte.

Jag minns själv när jag bad om hjälp för underlivsbesvär efter en förlossning. Mödravården bad mig komma tillbaka två månader senare - det var ingen prioriterad fråga. Och på den privata kliniken sa den manlige gynekologen “vill man ha lite kul, får man räkna med en del smärta.” Då rodnade jag av skam. 

I dag hade jag blivit skitförbannad över ett sånt bemötande och visat det. (Då blev jag också arg, men knöt näven i fickan och har - faktiskt - sedan dess valt att låta kvinnor undersöka mitt underliv.)

Här är några exempel på bemötande som Säthil och Fridmar tar upp:

“1. Det smärtar och börjar blöda när hon försöker ligga, så hon går till ungdomsmottagningen. Där säger de att hon ska vänta med att ligga tills hon träffar den rätte. Efter möten med flera barnmorskor, gynekologer och psykologer på ungdomsmottagningar har det gått fyra år och de är fortfarande överens om att hon inte har några problem.

2. Hon söker sig till ungdomsmottagningen när hennes fitta sved, fick sprickor och svullnade vid penetrerande sex. De funderade över kondomallergi och ordinerade minipiller och glidmedel så att friktionen mot huden skulle bli mindre.

3. En tredje har kliat sig mellan benen sedan hon var tolv, det sved så fort byxorna kom åt. Gynekologen hittade ett sår, men gav ingen lösning på problemet. När hon i högstadiet ringer ungdomsmottagningen tipsar de om intimolja. Den hjälper delvis, men hon måste smörja flera gånger om dagen. På nätet finns inga svar.”

Och de menar att det nu är dags att vi - kvinnor - själva börjar ha koll på våga egna fittor.

– Vi önskar ordet fitta tillbaka. Vi önskar att vi kan prata om fittan utan att fnissa och utan att alla i rummet behöver ha en. Vi önskar att fittan ska ses som något som kan ha en egen lust och som inte behöver finnas i relation till något annat.

Om du vill läsa en blogg som verkligen ägnar sig åt fittan - läs då Fitt for fight – fittans fritidsgård.

Självklart fortsätter också jag mitt arbete för att vi ska älska, trivas med och våga prata om våra fittor.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 69.