Besvikelsen snackar med mig.
Så står jag framför en grupp människor. Det känns bra. Jag gör min tjänst för världen, delar med mig, för fram mitt budskap, det land...
Så står jag framför en grupp människor. Det känns bra. Jag gör min tjänst för världen, delar med mig, för fram mitt budskap, det landar.
Det blir verkligen möten.
Det glöder.
Det händer saker.
Allt känns möjligt.
Framtiden är ljus.
Det är bara att ta nästa steg.
Det är som att detta, att vara i ljuset, att bada i det tillsammans med andra människor, ibland blir lite för mycket för mörkret i mig.
Jag ser dig.
Jag tar dig i famnen en stund.
Den säger till mig att jag har kämpat tillräckligt, att jag ska luta mig tillbaka, att jag inte behöver försöka trampa ny mark, att det är för jobbigt för mig, att jag kan välja att göra något tryggt och säkert… och att besvikelsen är där för att skydda mig från ännu värre smärta.
Blir lite förvånad över besvikelsens röst.
Att den ser sig som en räddare, en dörrvakt mot ännu starkare känslor, mot smärta som kan göra riktigt ont.
Men att det finns plats för fler att samsas där hos mej.
För bredvid besvikelsen sitter också den där som ser vad som faktiskt hände, som ser att jag nådde fram, att jag fick träna på att framföra min mission till en grupp människor, att varje steg är en steg på vägen.
istället för som en hotfull skugga bakom mig.
I famnen är den inte lika farlig och vi har möjlighet att kommunicera.
Och samtidigt sneglar jag längtansfullt efter den här gestalten:
100% Charlotte är ju att möta allt. Alla slags känslor. Omfamna dem.
Ljus och mörker. Så jag gör det. Ibland med mer entusiasm.