“Det tar tid att anpassa sig till varandra” - om hur olika man kan se på relationer.

När jag träffade Alexander för tio år sedan, var bland det första jag sa:

Du får acceptera mig som jag är.

Jag var trött på att försöka spela någon som jag trodde var möjlig att älska.

Jag ville testa att vara mig själv - utan att samtidigt kräva att han skulle älska precis allt. (För älska och acceptera är två olika saker.)

Jag ville kunna expandera i min relation, inte känna den som något som bidrar till att jag krymper mig själv.

Så lever jag fortfarande - och jag märker att alla inte gör som jag.

Nyligen träffade jag några vänner som apropå nya relationer sade:

“Om den här relationen skulle ta slut, vet jag inte om jag skulle satsa på någon ny, jag vet inte om jag orkar lära mig att anpassa mig efter ännu en person.”

“De första åren i en relation är de jobbigaste, för det är då man håller på att anpassa sig till varandra.”

Även om jag aldrig har gift mig i kyrkan, har jag hört att man ska älska varandra i nöd och lust. Det håller jag med om. 

En relation - oavsett form - innebär att två (eller flera) människor ska samsas, ska hitta sitt vi. 

Men jag skulle vilja vända på det och säga: i lust och nöd. 

En kärleksrelation behöver ju inte bara består av arbete 

- något som jag tidigare trodde.

Alltså, det där vännerna sa kändes lite som att spolas tillbaka i tiden, som något som jag kanske hade kunnat säga tidigare i mitt liv. 

Tidigare valde jag att anpassa mig - på ett krympande sätt. 

Den där anpassningen var väl inget som någon annan verkligen såg, 

den skedde ju inom mig, men konsekvensen var ändå 

att jag till slut var väldigt osäker på vem jag var, vad jag kände, vad jag stod för. 

Jag blev suddig och otydlig för mig själv.

Jag behövde att någon tittade mig i ögonen och sa: 

Var dig själv, Charlotte, 

för att jag skulle vakna till och inse att jag försökte spela 

någon annan och anpassa mig för att få kärlek.

Så jag känner att relationer har så mycket att vinna på om 

de som ingår i relationen får spelutrymmet att var sig själva, 

att bli accepterade inifrån och ut - och att de tillåts expandera.

Jag ser ganska ofta hur, i synnerhet tjejer tråkigt nog, 

går in i relationer och bara blir mindre och mindre. 

Som att en del av deras livskraft tyglas. 

Och då kan jag undra: Den som hen startade relationen med, 

var det inte hon med allt liv i sig? V

ad är det som gör att det är lätt att anpassa sig... 

tills det blir svårt att svara på frågan: Vem är jag?

Att leva i en relation som bygger på total acceptans är inte alltid lätt. 

Jag lever i en berg-och-dalbana. 

Jag gillar färden, jag gillar farten och jag gillar att bygger på att vi inte ska bli bleka kopior av oss själva som sitter och tittar på varandra.

Yes! Våga lyssna på din inre röst. 

Möt världen som du. 

Acceptera att alla dina sidor inte ger applåder, 

även om du är accepterad som du.

Ett sätt att manifestera mig - och expandera - var att skriva boken Ingen skam i kroppen.