Vad säger kroppen just nu?

Jag står i ett okänt kök på Öland.

Jag håller en kniv i handen.

Jag ska skära tomater till en sallad. Med andra skäret skär jag mig i tummen med den ytterst vassa kniven.

Ett ögonblicks verk. Ett ögonblicks bristande närvaro.

Två dygn senare är jag med om mitt livs andra operation – ett par stygn i min högra tumme.

Först förvåningen över att kniven så lätt gled in i min fingertopp. Så frustrationen över att jag tappade i närvaro. Det är ju så himla onödigt att nästan skära av toppen. Det blir blodigt, det ställer till besvär. Jag kräver ompyssling. Sjukvård.

Men så i nästa stund släpper jag ilskan, jag släpper mitt ”fan vad jag är klantig”, jag väljer att istället ta emot omsorgen från människorna som omger mig.

Jag sitter på en stol medan provisoriska förband läggs om min tumme. 
Det droppar blod på golvet. Jag får lämna över matfixandet till de andra. 
Jag måste helt enkelt släppa taget, surrender och bara vara.

Jag vågar ta emot. 
Det gör inte särskilt ont. 
Men jag är handikappad. 
I denna stund kan jag inte göra någon nytta. 
Jag sitter på en stol och en kvinna lägger en värmande filt om mig. 
Hon håller upp min arm för att tummen ska vara i höjdläge. 
Det dunkar i tummen.

Alexander serverar mig maten. 
Jag äter lite klumpigt med ena handen – jag som är en utpräglad kniv OCH gaffel-människa (fråga Alexander om mig och bestick så får du nog en ganska lång utläggning).

Vi skämtar om att jag är 99% Charlotte. 
Jag instagrammar tummen i paket. 
Jag får uppmuntrande tillrop på Facebook. 
Känner mig glad över att gamla vänner ser och liksom klappar om mig.

Jag börjar känna att det är okej att vara, 
att inte rusa främst, att inte vara så duktig.

Innan jag går till sängs läggs förbandet om. 
Det ser ut som att tumtoppen kommit lite snett. 
Vi försöker rätta till, men det är inte lätt med allt blodet och så gör det lite ont.

Jag sover med bandagerad tumme och fleecehandske och skämtar om att jag gör en Michael Jackson.

Jag sover nästan nio timmar. 
Inser att malören ändå har chockat mig lite. 
Det finns en trötthet i kroppen.

Jag tänker inte tanken att vi ska uppsöka någon sjukvårdsinrättning där på lördagskvällen. Vem är väl jag att besvära dem för ett litet sår i en tumme?

Sen kommer måndag morgon och jag inser att jag inte vågar ta bort bandaget. 
Framåt lunch tar jag mig till vårdcentralen och en timme senare är den lilla operationen genomförd. 
Det är alldeles tydligt att jag gjort helt rätt i att ”besvära dem”.

Återbesök ett par dagar senare. 
Små sår och fattiga kusiner ska jag uppenbarligen bry mig om – för jag får förhållningsorder om att verkligen sköta om tummen… 
så nu hoppas jag att jag inte, medan du läser detta behöver uppsöka en vårdcentral i Värmland.

Jag pysslar om  min tumme och inser att det just nu inte är jag som ska diska och tvätta och att jag får be om mer hjälp än vanligt.

Och så får jag väl meditera lite extra över vad kroppen ropar till mig.