Bana väg.

Ibland känns det som att jag är längst fram i spåret.

Det kan vara tungt att bana väg.

Å andra sidan, blir det lättare för dem som kommer efter.

De kan glida framåt i spåret och förhoppningsvis skiner solen på dem.

Jag har många gånger i mitt liv varit med om att känna mig missförstådd, eller att folk helt enkelt inte varit på samma plats som jag.

Som frilansjournalist var det inte ovanligt att jag kom med idéer, som redaktörerna sa nej till, för att de inte såg värdet eller potentialen i ämnet.

Ett halvår eller ett år senare såg jag liknande texter i andra tidningar.

Jag har kommit med förslag som fallit i jord som ännu inte varit varm nog att gro.

Jag har fått människor att titta förvånat, förvirrat på mig och som inte har förstått.

Senare är det en självklarhet.

”Snart är nog världen beredd att ta emot dig, Charlotte” hör jag människor som säger.

”Du är före din tid.”. ”Dina ämnen är jätteviktiga, men vi vågar inte nu, inte än.” ”Vi måste vänta tills fler förstår.”

Det är lite jobbigt.

Hade en tråd på Facebook i går om att vara före min tid, fick många intressanta svar på det. Jag är verkligen inte ensam om den känslan.

Och jag jobbar på. Jag fortsätter i min takt. Jag jobbar med min mission. För att hjärtat säger att det är viktigt. För att hela mitt väsen säger att det är viktigt.

Kan du också ibland ha känslan av att vara lite i otakt med tiden? Och vad tänker du är ett smart sätt att handla?