Elegi över midsommaren

Den svenskaste av alla helger är midsommaren.

Då är Sverige som vackrast, som ljusast, som blommigast.

Då är svensken som gladast, som öppnast, som vänligast.

Då är ängarna fyllda av blommor, stängerna resta och i varje buske ses grodorna dansa.

Och jag känner mig åtskild från allt detta.

Det är som att jag betraktar en tavla på lite håll. Jag tillhör inte detta Sverige, denna glädje, denna ymnighetsfest, denna fruktbarhetsritual.

Min tid är inte nu.

Det är sällan jag känner mig så ensam och utanför som just i midsommartider. Det är då det är så uppenbart att det finns något misslyckat och sorgset över mitt liv. Det är då jag kan känna styng av avundsjuka, som gör mina ensamhetskänslor ännu mer patetiska. Det är då som jag kan undra om jag verkligen har ett liv.

Midsommar väcker sorger i mig. Det är som att det finns djupa lager av sorg i mig. Känslan av att stå utanför är en av dem. Känslan av att stå och titta på alla andra som har roligt, men inte veta hur jag ska ta mig in i gänget. Känslan av att sakna vänner och familj. Känslan av vemod.

Jag har firat midsomrar i vänners lag. Jag har gjort det rätt många gånger. Jag har varit omgiven av människor, men ändå har jag ofta längst där inne känt mig som en bluff, som att jag inte riktigt hör till. Eller som att jag är inbjuden lite på nåder, som att det faktum att jag blivit bjuden beror på att jag är med någon annan, som är viktigare än jag.

Det kanske hör samman med födelsedagen. Med att jag fyller år mitt i midsommarhelgen. Ibland några dagar innan, ibland på själva festdagen och ibland några dagar efter.

Så medan jag är omgiven av all den här glädjen och så känner jag mig osynlig och bortglömd. Människor firar midsommar och inte mig. Det är som att detta, festernas fest, trycker mig undan och åt sidan.

Som barn kändes det dubbelt förargligt att fylla år på midsommar… för min födelsedag blev inte uppmärksammad i skolan. Inga teckningar ritades till mig.

Dessutom föddes jag på min pappas 25-års dag. En lycklig slump gjorde att släktens första barnbarn, det vill säga jag, såg dagens ljus på den gamla klassiska midsommarafton – på den tiden då den inte var omgjord till en fredag i juni.

Trots tårta och sång på sängkanten kände jag ändå ofta att jag råkade bli ihågkommen tack vare att pappa fyllde år. Att min födelsedag var lite i andra hand, att jag inte riktigt räknades. Att ingen egentligen kom ihåg mig.

En födelsedag för länge sedan. Egentligen är nog sanningen den att jag alltid känt mig ensam.
Det är bara det att det blir så extra tydligt just på midsommaren. Då jag förväntas vara dubbelt glad.

Så den är mischmaschen av känslor gör att mitt hjärta fylls med vemod denna otroligt vackra och långa dag.

I natt har jag sovit ute i vår hångelsoffa. Jag vaknade första gången vid fyratiden. Fåglarna höll konsert i trädgården. Vattentrappen i dammen porlade. Det var stilla och ljust och ändå fyllt av liv och för en stund fylldes jag av lyckokänslor över livet.

Klockan 04.11 i morse.

Men nu är jag tillbaka i ensamheten igen. 
Maken sover ännu. 
Vi ska inte fira midsommar. 
Barnen är sedan länge utflugna. 
Med mina föräldrar har jag inte firat midsommar som vuxen.

Vi ska göra något i kväll i alla fall. 
Vi ska ta bilen ut till Skillinge på Österlen och gå på teaterpremiär. 
Det blir en premiärhandling en midsommarafton. 
Det vi ska se är ett relationsdrama av Jonas Gardell som utspelar sig just på midsommarafton. Det ska visst vara en mörk, men rolig historia. Bitterljuv, kanske. Som mitt förhållande till midsommar.

Så jag tittar ut på alla uppdateringar på Facebook och sjunger min elegi över midsommaren. 

Hoppas att du är en av dem som verkligen känner att den bästa tid är nu.

PS: Jag är inte ensam om mitt bitterljuva förhållande till midsommar. Här är Martina Montelius i Expressen idag.

PS igen: Kanske detta egentligen handlar om min bitterljuva livskänsla?