100% Du: Jämförelsesjukan
En av de saker som kan hämma oss är tendens att jämföra oss med andra. Vi kan känna oss större eller mindre än andra. Vi tappar bort vår ...
https://lustochliv.blogspot.com/2013/07/100-du-jamforelsesjukan.html
En av de saker som kan hämma oss är tendens att jämföra oss
med andra. Vi kan känna oss större eller mindre än andra. Vi tappar bort vår
egen uppgift när det blir viktigare hur andra gör eller har gjort. Vad skulle
hända om vi såg oss alla som blommor på en äng, var och en med sin skönhet?
Jantelagen bidrar till att du kan känna mindervärdeskomplex och till att du jämför dig med
andra. Andra blir bättre eller sämre än du.
Första paragrafen i Jantelagen:
”Du ska inte tro att du är något.”
När du jämför tror du att det finns en osynlig hierarki
där den som är högst på prispallen är bäst. Som jag ser det bygger det på
bristtänkande.
Om du är uppfostrad i jantetänkandet är det lätt att göra
jämförelser till din egen nackdel. Du kan välja att ständigt jämföra dig med
dem som du uppfattar som bättre, eller mycket bättre än du. Då kan du också
lätt känna dig som offer eller som förlorare.
”Jag är mycket sämre än hen.”
”Jag är mycket sämre än hen.”
Under många år undervisade jag personer som var rädda för
att tala inför grupp.
Deras självbild var ofta att de antingen inte kunde tala offentligt eller att de var dåliga på att göra det.
När de såg på sin egen insats så jämförde de sig alltid med världsberömda talare i klass med Nelson Mandela.
Självklart kunde de inte ”vinna” med den jämförelsen.
Om de istället hade valt att se på vad de vågade i går och så vad de vågar i dag,
så hade de kunnat se en positiv rörelse, som tjänade dem själva.
Deras självbild var ofta att de antingen inte kunde tala offentligt eller att de var dåliga på att göra det.
När de såg på sin egen insats så jämförde de sig alltid med världsberömda talare i klass med Nelson Mandela.
Självklart kunde de inte ”vinna” med den jämförelsen.
Om de istället hade valt att se på vad de vågade i går och så vad de vågar i dag,
så hade de kunnat se en positiv rörelse, som tjänade dem själva.
Charlotte jämför sig med sin mamma.
Jag skulle bli en mamma som mamma. Nej, jag skulle försöka bli en mamma som mamma. Men jag
visste redan när barnen var små att jag inte skulle lyckas med det. För mamma
var perfekt. Som mormor var hon också perfekt i mina ögon (även om jag kunde se
att hon hade en del att kämpa med i sitt liv och verkligen klampade i sitt eget
klaver då och då, men det bortsåg jag ifrån)
Så jag var så underlägsen mamma i min roll som mamma.
Mamma var superkreativ.
Mamma såg till att vi blev kreativa.
Mamma berättade de bästa sagorna.
Mamma lagade god mat.
Mamma stannade hemma de första åren för att ta hand om oss.
Mamma sjöng bäst av alla.
Mamma ritade de snyggaste teckningarna.
Mamma sydde de snyggaste klänningarna.
Jag kunde visserligen skriva, det har jag alltid kunnat,
men mina teckningar var i mina egna ögon rätt usla och sjunga det kunde jag
inte och hur kunde jag vara kreativ nog för mina barn? Hemmamamma ville jag
alls inte vara.
Det var som att det var helt omöjligt att ens komma i
närheten av piedestalen. Jag skämdes över min ofullkomlighet som mamma.
Och samtidigt, paradoxalt nog, kände jag mig väldigt
trygg i relationen till barnen. Jag vågade lita på mig själv och blev ivrigt
påhejad av mamma att lyssna på min inre röst.
När jag slutade jämföra mig med mamma, så blev jag mycket
tryggare i min egen mammaroll.
Din läxa:
Vilka jämför du dig med?
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om kontrollbehov. Läs gärna det.
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om kontrollbehov. Läs gärna det.
Den 11 september 2003 (samma dag Anna Lindh mördades på mammon-meckat NK) lärde jag mig att aldrig jämföra mig med andra. Det var en präst som föreläste på behandlingshemmet jag var på i Helsingborg som klargjorde detta för mig. Så sedan dess har jag inte ägnat det en tanke.
SvaraRaderakom på... sambon dansade på kungliga operan i femton år. Där kan man lugnt säga att alla jämförde sig. Den där uppfostran hon och de övriga flickorna/tjejerna fick där är så vidrig att jag knappt finner ord. Det formade henne oerhört tror jag. Jätterädd för kritik, låg självkänsla och allt som hör därtill. Tänk att gå till ditt jobb varje dag i femton år och bara inte duga, inte vara tillräckligt bra, smal, snygg, vältränad. Hu.
SvaraRaderaJag är helt enig <3
SvaraRadera