Jag lyssnar på en poddsändning där en känd kvinna berättar att hon älskar att provocera. Hon har insett att konflikten är en av vägarna ...
Jag lyssnar på en poddsändning där en känd kvinna berättar
att hon älskar att provocera. Hon har insett att konflikten är en av vägarna
till hennes kändisskap.
Själv ryser jag vid tanken.
Utan att vara överdrivet
konflikträdd, så skyr jag dem ändå. Jag tycker att konflikter är jobbiga, i
synnerhet när de går från att handla om sak, till att fokusera på person.
I Sverige är de flesta uppvuxna med ett återhållet
förhållande till konflikter. Vi vill ha harmoni. Vi knyter hellre handen i
fickan än tar en konflikt. Många är uppfostrade med idén om att konflikter i
sig är dåliga. Att vi ska sträva efter harmoni, även om det i praktiken innebär
att vi själva blir överkörda.
Det finns också de som ser konflikter som möjligheter. Som
tycker att det är bra om saker kommer till ytan, så att det går att göra något
åt saken.
Jag tror att bland det mest konfliktskapande som finns är
rädslan för konflikter. För när vi är rädda att säga vad vi tycker, så kan det
leda till att något kan växa sig stort i tystnaden. När konflikten sedan kommer
till ytan, kan den ha tagit så stora proportioner att det är svårt att göra
något åt det.
En risk vid konflikter är att vi drabbas av tunnelseende
och är så fast vid vår egen ståndpunkt eller egna argument att vi inte tar in
den andra sidan av saken.
Fundera gärna på i vilka situationer det är värt att ta en
konflikt. Välj dina strider. Om något egentligen inte är viktigt för dig,
kanske du helt enkelt ska släppa frågan.
Din läxa:
Har du en pågående konflikt med någon som står dig nära?
Pröva att lyssna intresserat på hens syn på saken.
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om rädsla för ilska. Läs gärna det.