Idag är en längtans dag.

Jag vaknar på morgonen och fylls av längtan.

Alla barnen är minst sextio mil bort.

Deras liv är fyllda, kanske rent av överfyllda av livet.

Vi talas vid då och då. Jag känner att jag inte vill tränga mig på i deras vuxenliv.

Istället låter jag mitt hjärta fyllas av dem och då och då nästan svälla över av längtan.

Det kan kännas skönt att längta efter någon. För mig är det ett uttryck för kärlek. Jag längtar efter att vara någon nära, höra någons röst, höra någons pärlande skratt, se någons ansiktsuttryck, leka tillsammans eller bara ligga i soffan och känna hur oxtycinet fylls på.

Det finns stunder då längtan är så stark att det nästan gör ont. Som precis innan jag ska träffa någon jag längtat länge efter. Det är som att längtanskänslorna slår på ju närmare mötet jag kommer. Precis innan mötet ska ske är hjärtat så fyllt av längtan att det kan göra ont i hela kroppen.

Känslan när mötet sker är då så… fantastisk! Att se det älskade barnet, min älskade mamma, min älskade man – eller vem det är som är föremålet för min längtan.

Ju äldre mina barn blir (och ibland känns det som att de har blivit äldre än jag ;)) desto mer förstår jag min egen mamma. Jag anar hur hon då och då längtade efter mig den där mellanperioden från det att jag flyttade hemifrån vid 17 tills jag blev mamma vid 25. Under den tiden fanns inte så mycket plats för föräldragenerationen i mitt liv. (I mitt fall förstärktes det också av att mina föräldrar skildes, flyttade runt och under en period levde som liberos.)

Min mamma blir glad varje gång jag ringer henne. Hon tackar mig varje gång. Hon brukar säga att jag och min bror finns i hennes tankar varje dag. Jag tror henne. Det kan gå halvår mellan våra fysiska möten och jag inser att även om jag tänker ofta och innerligt på henne, så gör hon det mer än jag.

Jag gissar att det är på samma sätt med barnen. De vet att jag finns där, när det behövs. Jag står där på andra stranden och vinkar och när någon av dessa båtar ankrar hos mig så njuter jag väldigt mycket.

Det finns inget, inget, inget, som går upp mot det fysiska mötet. Kramarna, blickarna, dofterna, varandet i rummen med dem. Men det är ändå så underbart att kunna tala i telefon, chatta och Skypa.

Jag minns när ett av barnen bodde utomlands under en längre period. Det var så underbart med Skype då. Jag nästan smekte skärmen för att känna närvaron.

Tack längtan för att du finns där. 
Tack för att min kärlek till barnen, till mina föräldrar, min bror är så stor att längtan ofta uppstår. 
Även om det kan göra riktigt ont i hjärtat att längta så starkt som jag gör just i detta ögonblick.

Av något outgrundligt skäl behövde jag lyssna på just den här låten medan jag skrev blogginlägget: