Sexualitetens gränser.

Jag känner mig verkligen inte som en moraltant. Tvärtom.

Jag menar att jag behöver tillgång till min sexuella energi för att få tillgång till min livskraft och fullfölja min livsuppgift.

Men det betyder inte att jag säger ja och amen till hela det sexuella smörgåsbordet.

Jag blir illa berörd när människor utnyttjar sina maktpositioner, oavsett som det handlar om politik eller sexuella handlingar. 

När lärare eller terapeuter inleder sexuella relationer med elever eller klienter, menar jag att det begår övergrepp. 
De utnyttjar sin maktposition. 

På samma sätt är det, menar jag, när vuxna väljer att ha sex med barn. En vuxen, i synnerhet en vårdnadshavare, har makt över barnet – när barnet är litet hänger till och med överlevnaden på att barnen lyckas skapa en situation där den vuxne väljer att förse dem med mat, omtanke och tak över huvudet – och andra grundläggande behov som barnet har.

Det är väldigt svårt för ett barn att säga nej till en sexuell handling från en vuxen. Därmed finns ingen jämbördighet i situationen. Barnet har inget fritt val. Barnet blir utsatt för den vuxnes lust. För mig är det helt fel.

Vad gäller sex mellan vuxna har jag inga speciella synpunkter, så länge det handlar om personer som har gett sitt samtyckte till det sexuella som är tänkt att utspelas mellan parterna. Vill människor bli bundna, leka med gummistövlar, ha gruppsex, dominera, byta partners, vara underordnade, leka med starka sensationer, leka rollspel, vara klädd i blöja, leva polyamoröst, bli tänd av kiss, leva strikt hetero-eller homosexuellt, ha sex med trädstammar, bli tänd av mat eller strumpor … ja, min fantasi tryter visst … så varför inte? Min enda regel är just detta med samtyckte, något som till exempel BDSM uttryckligen bygger på.

Jag vill återkomma till det där med barnen. 
När är ett sexuellt möte med ett barn okej? 
När är det okej att en vuxen tillåter sig att tillfredsställa sin lust med hjälp av ett barn? Min utgångspunkt är att det inte är okej, eftersom barnet är i underläge och den vuxne är i en maktposition. 
Som jag ser det är det svårt att snacka sig bort från det.

Det har funnits kulturer – och kanske fortfarande finns – där pedofili ingick i den sexuella mixen, där det var okej att vuxna hade sex med barn. 
Jag vet inte vilka bevekelsegrunderna var för det och jag vet inte vad som rörde sig i de människorna. Kanske finns det en rimlig förklaring till varför det var så.

Jag hör dem som säger att det skulle kunna vara okej att ha sex med barn – om denna sexualitet inte skam- eller skuldbelades av det samhälle vi lever i. En sådan person säger alltså att problemet inte är det sexuella mötet i sig, utan samhällets reaktion på det och att detta – skammen eller skulden – kan skada barnet.

Jag håller inte med om det. För mig är det rätt att säga nej till sex med barn – oavsett om barnet i stunden kanske skulle tycka om det. För vilken är intentionen hos den vuxne som närmar sig ett barn med en sexuell avsikt? Jag har svårt att tro att intentionen är att i första handen ge barnet njutning … det jag ser är en vuxen som vill njuta… och använder barnet för sin njutning.

För mig är det viktigt att hålla en tydlig rågång här. Sex mellan vuxna … lek… lek… utforska… finn dina lekplatser med andra som vill leka på samma ställen och där ni är överens om leken.

Men låt bli att utsätta den som du har makt över, dem som du kan manipulera till sex.

I somras läste jag ett inlägg i Facebookgruppen UniqueTantra, där grundaren Matt Schwent bad om ursäkt för alla kvinnor han hade penetrerat i sin roll som lärare, alla de kvinnor han hade utnyttjat för att tillfredsställa sin egen lust eller sitt eget ego. Jag har inte citatet framför mig, men det var den andemening jag läste in i det. Det var skönt att läsa det.

Jag tycker helt enkelt inte om när en människa utnyttjar en annan – och detta är extra sårbart (både bildlikt och bokstavligt) när det gäller sexuella handlingar.

Tycker inte om räcker inte. 
Jag inser att detta ämne väcker en helig vrede i mig.