Wohoo! Äntligen har jag lämnat manuset.

Ibland tänker jag att jag har för lätt att skriva. Att orden bara glider ur mig, urskillningslöst och att de blir liksom mindre värda, för att de inte är genomTÄNKTA.

Nu har jag tränat en del på att vila på hanen. Att inte bara skriva orden och så låta dem möta världen.

Så det kommer att kännas spännande att se hur nästa bok blir emottagen. Nu känns det som att själv manusdelen av bokbebisen 100% Charlotte är klar.

Vissa böcker har jag skrivit på tid, andra har jag fått vänta in. Eller snarare, jag har fått skriva igenom flera gånger, ändra ordning, ändra tonfall, ändra ingång, ändra utgång.

Det finns ett par böcker i datorn, böcker som jag inte vet om de någonsin ska nå en publik, texter som jag skrivit för att i första hand förstå mig själv eller för att läka något i mig.

Några provläsare har fått läsa dem. De har fått lite blandat mottagande och jag inser att de ännu ska stanna hos mig. I mig. Med mig – troligen för att de, i de skick de nu befinner sig, inte bara är personliga utan har klafsat över gränsen till det privata. Jag har inte genomanalyserat det.

Ingen skam i kroppen-boken blev en lång process och när jag äntligen släppte den första gången, 2009, vågade jag stå för att skriva om kopplingen mellan sexualitet och personlig utveckling. För varje gång jag gett ut en ny version (papper 2011, e-bok 2013) har det skett små förändringar av texten, förändringar som en läsare kanske inte märker, men som ändå speglar att något skett i mig. I e-boken är en av nyheterna helt enkelt ”hen.”

Om 100% Charlotte-bokens öden och äventyr berättade jag för några veckor sedan. Sedan dess har jag gått igenom manus ytterligare en gång och gjort finslipningar och nu tror jag att jag behöver släppa taget om själva manusbebisen och börja se i vilket sammanhang boken ska finnas. Jag vill rama in den på flera sätt och snart finns det nog en plan i mitt huvud. När jag mediterar kommer tankar om bilder, om utställning, om föreläsningsturné, om ljudbok, om spektakel.

Jag ska låta det mogna, inte bara kasta ut boken till marknaden. 
Jag tror faktiskt att den kommer att få tryckåret 2014 – vilket visar ett tålamod jag inte visste att jag hade.

Just nu känns det både befriat och lite tomt. 
Ett kapitel är skrivet och jag är osäker om nästa. 
Det väcker intressanta känslor i mig.

Dem ska jag ta med mig till Berlin i helgen.