Jag förstår inte varför så många fascineras av Alex Schulman.
Alex Schulman har fått kontakt med sitt inre barn och kan ta en glass med honom och sin dotter och samtidigt få en glimt av att mä...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/01/jag-forstar-inte-varfor-sa-manga.html
Alex Schulman har fått kontakt med sitt inre barn och kan ta
en glass med honom och sin dotter och samtidigt få en glimt av att människorna
som passerar också har inre barn.
Grattis!
Men varför engagerar det så?
När jag ser ”Älska mig”, så är det ändå posören som skiner
igenom. Mannen som vill bli älskad till varje pris. Och som kryddar
framträdandet med ett tårdrypande slut, för att betraktaren åtminstone ska
älska det sårade barnet i honom.
Jag tror att Alex Schulman lyckas rätt väl med att få
människor att älska den bild av honom han väljer att sända ut till världen. Den
självupptagne, socialamedierfixerade och känsliga osedda sonen och älskande
pappan.
Han som har ett liv fyllt av i-landsproblem av typen ”Ska
jag åka taxi med Håkan Hellström, eller med dem jag lovat skjuts?”
Han som hade en stor, bullrig, oberäknelig och folkkär pappa
som han fick leva i skuggan av som barn – en relation som han senare beskrev i
boken ”Skynda att älska”.
Han som ägnar ett helt sommarprogram åt att beskriva
kärleken till Amanda (ett program som berörde mig).
Han som vecka ut och vecka in samtalar om regisserade delar
av livet tillsammans med Sigge Eklund – som också regisserat föreställningen
”Älska mig”.
Nu kan jag inte Alex historia i detalj. Men vittnesmål talar
om hans vassa tunga och hans åtminstone tidigare faiblesse för att racka ner på
andra i bloggosfären och i teve.
Jag bestämde mig för att försöka skapa en relation till Alex
med sommarprogrammet och sedan har jag fortsatt med att lyssna på rätt många
poddsändningar med Alex & Sigge. Och nu alltså ”Älska mig”.
Jag ser att Alex Schulman berör. Han har en hel hög med
belackare och för små privata krig med personer som Özz Nujen (enligt egen
utsago).
Men han har också en väldig massa människor som följer och
har följt honom. Som läst om hans pappaskap på Aftonbladets bloggar och som nu
alltså väntar in veckans poddavsnitt. Som kanske både älskar och beundrar
honom.
Den här kärleken gör mig konfunderad. Vad är det publiken
älskar?
Det till synes självutlämnande?
Detta att få bli en del av den öppna delen av Alex Schulmans
liv?
Är det uttrycksförmågan?
Småsnacket med Sigge om vilka Instagrambilder man bör lägga
ut efter festen?
Eller att vinet tas fram efter det att barnen har somnat på
Gotland?
Är det de två medelålders männens berättelser om hur det var
att vara söner i skuggan av sina kända fäder och hur den skuggan skapat ett
bekräftelsebehov som är svårt att mätta?
Uppenbarligen rör detta en sträng i mig också, annars skulle
jag inte skriva det här inlägget. För jag undrar över det där att jag inte
faller platt för det som så många andra älskar.
När jag har lyssnat, vecka efter vecka, på Alex& Sigge
har jag försökt analysera vad jag hör. Jag upptäcker att man kan möta världen i
sociala medier på tre sätt – professionellt, personligt och privat. Det jag
upplever är att Alex Schulman låtsas vara personlig, men i själva verket är
professionell. Och så funderar jag på om det är så att människor hungrar efter
det personliga och väljer att se det och att de samtidigt väljer bort att se
att det som släpps ut är oerhört välregisserat?
Men ibland undrar jag. Vem är egentligen Alex Schulman?
Kanske får han blir en spegelbild av allas våra behov av
bekräftelse?
Kanske vi ska tolka titeln på hans show som en uppmaning
till betraktaren:
Våga älska dig själv, våga ta kontakt med ditt inre barn, du
med?