När morgonen och jag inte är överens.

Jag vaknar och det är fortfarande mörkt ut.
Inte morgon än säger den inre rösten.
Jag försöker somna om. Jag lägger mig sked vid maken, hoppas att hans varma kropp ska bidra till att jag får ro igen.
Men hjärnan är på högvarv. Den snurrar runt tankar om möjligheter, om görande, om ännu mer görande, den börjar skrika måsten och borden och jag inser att även min inre domare är uppe före tuppen.

Jag ligger kvar en stund. Klockan har just passerat halv fem. Jag är hur vaken som helst. Eller snarare huvudet är hur vaket som helst. Kroppen vill ligga kvar i sängen, men jag väljer att gå upp.

Jag sätter mig i mitt gröna meditationsrum. 
Jag tänder stearinljuset som står i fönstret. 
Jag tar ett djupt andetag och blundar.
Tankekaoset vill inte lämna mig. 
Det är svårt för varandet, för meditationen att infinna sig. 
Jag fokuserar min andning, och för en stund är det fritt i huvudet. 
Jag är fri att vara. 
Jag får vila.

De fria stunderna är korta, ibland ögonblickskorta, ändå känns de läkande.

Jag sitter där med mig själv i halvmörkret, medan jag blundar, långsamt andas och låter de ettriga tankarna passera, blir det morgon runt mig. 
En ny dag har randats. 
Jag är redo att möta den, även om starten var så där. 

Det blir som att stunden i meditation ändå hämtade hem mig, att den gjorde skillnaden mellan en trött dag där en del av min energi går åt till att hantera själva tröttheten och oron för vad tröttheten skulle kunna göra med mig, till att bli en dag då jag helt enkelt vaknade tidigt.

Den där viktiga perspektivförskjutningen. Hej dagen, nu kommer jag!

PS: Klippet spelade jag in för nästan exakt ett år sedan. Märkligt sammanträffande - även om jag då verkligen var sömnlös...