Trots att jag har läst att filmen ska vara intressant och bra, har dess rykte ändå gjort att jag har en del farhågor. Vad har von Tri...
Trots att jag har läst att filmen ska vara intressant och bra,
har dess rykte ändå gjort att jag har en del farhågor.
Vad har von Trier, som varit lite av enfant terrible i
filmvärlden, nu hittat på?
Jag har läst om bortklippta sexscener, om porr, och om att den
nedklippta versionen är nästan fyra och en halv timme lång. Kommer jag att
somna? Kommer jag att förskräckas?
Icke. Jag är med från första bilden till den sista och när
jag stiger ut hade jag velat se också den censurerade timmen.
Lars von Trier och Zentropa har verkligen lyckats att få
mycket förhandspublicitet kring Nymphomaniac.
Bra jobbat, grabbar. När ryktet om filmen nådde mig, lade jag den
givetvis på ”måste se”-listan. Vad
skulle filmen säga mig, som funderat och skrivit så mycket om sex och skam?
Medvetet låter jag bli att läsa recensioner innan jag
skriver detta. Kanske detta innebär att jag missar smarta filmhistoriska
referenser, men det gör mig inget. Jag funderar i stället på vad filmen säger
mig, utan att oroligt snegla på proffstyckare.
En svårighet med att beskriva von Triers film, är att det är
frestande att berätta saker som skulle kunna spoliera upplevelsen för dig som
ännu inte har sett den. Jag ska försöka hålla mig i skinnet.
En kvinna, Charlotte Gainsbourg (Joe) ligger blödande,
avsvimmad i en stadsgränd. En åldrad Stellan Skarsgård (Seligman) finner henne
och tar henne hem och låter henne berätta sin livshistoria, kapitel för
kapitel. Det är en berättelse om en kvinna som tidigt upptäcker njutning och
som har en närmast outtömlig sexuell lust. Att tillfredsställa lusten får
högsta prioritet.
Det är ett intressant samspel mellan Seligman och Joe. Hon
har levt livet genom köttet och han genom böckerna och deras väldigt olika
världar möts. Hans metaforer för livet hjälper henne vidare i sin
livsberättelse.
För mig blir ett tema i filmen en man, Seligman (som visst
ska betyda lycklig man), som låter blir att leva sitt liv. Som låter böckerna
och den bokliga bildningen ta själva livets plats. En man som kanske är för
feg, rädd eller för försiktig för att verkligen leva och för att känna. En man
som har teoretiska idéer om vad livet är och vad njutning kan vara. I det
åldrande ansiktet ser jag då en djup naivitet och en tillbakaträngd längtan och
jag sörjer på något sätt hans oförmåga att leva i sin kropp.
Men huvudtemat är ändå Joes väg från att som litet barn
upptäcka vilken njutning hennes fitta kan ge henne, genom möten med tusentals
män, till påtvingade möten i
självhjälpsgrupper för sexmissbrukare och vidare till försök till att självständigt
välja hur hon vill leva och förhålla sig till sin starka lust.
Joe jämförs med en tiger som är omöjlig att mätta för en
man.
Hon behöver mer, mer, mer… och väljer också att skaffa det hon behöver.
Där tonåringen raggar män på löpande band, förbrukar män, räknar skalper och
förklarar krig mot kärleken, söker den vuxna kvinnan sensationer som kan mätta
hennes hunger.
Hennes tiger kräver hela tiden nya maträtter och hon är
verkligen beredd att sluka dem alla, oavsett konsekvenser för sitt liv.
Jag skulle kunna säga att Joe är luststyrd.
Att hon väljer
sin väg, väljer sitt öde, väljer sina steg.
Jag skulle kunna säga att hon är en
fullblodsegoist som gör det.
Eller så skulle jag kunna säga att hon gör saker
som många män genom tiderna har kunnat göra, utan att någon har blinkat med
ögonen.
Hon vågar välja sig själv.
Hon blir en provokation för att hon bryter
mönster.
Hon gör det som få kvinnor vågar.
En konsekvens blir att hon tillåter
sig att bli stigmatiserad av samhället.
Jag tycker det är uppfriskande.
Jag skulle gärna sitta och
samtala om sexualitet efter att ha sett den här filmen.
Jag skulle vilja tala
mer om kopplingen mellan sexualitet och skam – och vilka förväntningar vi har
på kvinnor och män i det här samhället.
Jag skulle vilja ställa frågan: Hade
någon ens velat se filmen om Joe hade varit en man? Och om Joe hade varit en
man, hade han bara avfärdats då, som det klassiska skällsordet ”män är djur”?
Visar den här filmen hur olika värderingar kring mäns och kvinnors sexualitet
fortfarande är. Just det där sistasvarar jag, utan vidare samtal, ja på.
Jag läste i en artikel inför filmen att Seligman och Joe kan
ses som två olika aspekter av von Trier själv. Så är det kanske. Men kanske
detta är motsatser som finns i fler än von Trier. Kanske många av oss har en
olevd del och en annan som verkligen vill njuta livets alla frukter, även om
omgivningen höttar med nävarna och hotar med helvetet.
För trots att Seligman lyssnar, säger sig förstå, vill höra
mera, kopplar han flera av Joes upplevelser till de nedre makterna.
Och frågan
är om det är den stämpeln en riktig kåt kvinna får. Att hon är en jävel?
Har inte sett filmen, men bara en undran; Tycker du verkligen att hon väljer sig själv? Tänker på varför många blir sexmissbrukare (om hon är det?). Att det är en flykt, förknippad med någon slags kick, och ett begränsat sätt att se på sig själv. Att t ex ha känslomässigt avstängd sex. Vi är ju så mycket, inte bara ett kön. Att hon gör saker som många män genom tiderna har kunnat göra ser jag inte som någon framgång. Jag säger det utan dömande, och det är viktigt att fundera över. Men verklig frihet är i mina ögon mer att göra det jag verkligen vill, något som jag mår bra av både innan och efter. Men visst, det är lätt att säga men kanske inte lika lätt att se och möta känslor av skuld eller skam och inse varför de finns. Ibland är det som om vi människor behöver göra extrema saker innan vi ser oss själva och vårt värde.
SvaraRaderaDet som jag läser i dina rader är också, att våra liv kan se så olika ut, och det tycker jag är viktigt att visa.
Känns förstås lite dumt att diskutera filmen utan att ha sett den, men hon ser inte harmonisk ut i trailern. Känner hon ett egenvärde? Kanske enkla frågor, som jag skulle få någon form av svar på genom att se filmen. Tack för recensionen. Viktigt ämne!
Karin, en av mina hjärtefrågor är kvinnans sexualitet, och hennes rätt till den. Jag har skrivit en hel bok om det "ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft". I just den här påhittade kvinnans fall, väljer jag att inte spekulera, hon är ju en idé i Lars von Triers huvud. Du behöver se filmen för att förstå vad jag syftar på - filmen har fler dimensioner än "kåt kvinna" - men att berätta detaljer vore att förstöra filmupplevelsen. Min grundinställning är: Lyssna inåt, lyssna på din inre röst, när den säger ja... följ. När den säger nej - säg nej... Kärlek <3
SvaraRaderaJag hade turen att kunna se denna på nätet, tur eftersom jag
SvaraRaderakunde se den I portioner; inte för att den fick mig att må dåligt, utan för att
den är så tråkig. Den är bättre än Winterbottom’s ”9 songs” men också en
porrfilm förklädd till drama. Ett ganska ointressant drama. Om det är sant att
även denna film handlar om Lars Trier själv, borde han gjort en film om sitt
eget sexmissbruk. Han kunde med fördel använt sig av exempelvis Mads Mikkelsen
i huvudrollen istället för att ha en kvinna, eller TVÅ kvinnor (+barnskådisar) som delar på
rollen. På grund av samhällets olika syn på kvinnors resp. mäns sexualitet och
(miss-) brukande av den, och kvinnans status som objekt på film, kan han –
kanske ingen – göra en film om en mans sexualproblematik genom att låta en
kvinna ikläda sig den. Med det manliga öga jag har, ser jag en kraschad
porrfilm eftersom Trier inte kan lösgöra sig från det allmänna filmspråket kring
kvinnan.
Inte heller finns det här någon lösning på hennes känslor av
alienation, skam och värdelöshet, och heller inte på hennes behov och lustar. Allt leder till ett från-skiljande av samhället och medmänniskorna (främst eftersom sexualiteten är för hårt kontrollerad och hämmad). Den enda värdefulla sentensen jag kan hitta är att oavsett hur en
kvinna lever, är det hon själv som bestämmer över sin kropp och sexualitet. Men
det kan sägas, och har flera gånger sagts på film, bättre än i Triers. Och det
behövs inte fyra långa timmar till det (tur att Trier inte fick behålla den i
sin originalversion på 7½ timmar –men den kommer väl snart på tv). Igen kan jag istället inte nog rekommendera Oscarvinnaren Steve McQueens film Shame.
Om jag ska lyfta min egen diskussion lite väcker denna film lite av min frustration över vårt sexualfientliga samhälle. Både du och din man arbetar oerhört mycket och bra för att befria oss alla från något av de bojor som vårt samhälle fjättrar vid vår sexualitet. Men vad kan jag bidra med? I botten av min önskan om att " bidra" i den strävan ligger föga oväntat en längtan efter att min egen sexualitet på något sätt befrias, dock även inför mig själv oklart på vilka sätt. Men något skulle jag gärna försöka göra åt sakernas tillstånd.
SvaraRaderaShame berörde mig inte alls lika mycket. Det är intressant att filmen ändå berör dig så pass mycket Fredrik att du vecklar ut dina tankar så om den. Alltså oavsett att du inte gillar den, så händer något i dig, och det tycker jag i sig är spännande. Något att utforska vidare? Kram
SvaraRaderaAh... jag just det... det finns en slags sexualfientlighet i samhället, som jag också känner mig frustrerad över. Jag tänker att du kan bidra genom att vara dig själv och leva din sanning. Det är i af min väg. Kramar
SvaraRaderaMen det är ju till och med tydligt för alla
SvaraRaderaandra vad du gör åt saken. För mig räcker det nog inte att bidra
genom att vara mig själv och leva min sanning. Jag är vilse. Det finns ju eleganta vägar att gå, som att gå sexsibilitycoachutbildningen, t ex, för då kan man bevisligen göra viss skillnad; men jag skulle ännu så länge behöva komma på sätt som inte kräver ekonomiska insatser. Därför handlar det nog om en kombination av som du säger leva som den jag vill vara, parat med med små konkreta delmål som kan göra skillnad även för er andra. Men vilka småsaker det skulle vara, vet jag inte. Kramar tillbaks.