Jag. Helt enkelt. Nu ska jag andas en stund. Eller leka något kul. Hon tittar på mig med vänliga ögon. Det är som att hon ser rakt ...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/02/hur-skulle-livet-vara-utan-skyhoga-krav.html
|
Jag. Helt enkelt. Nu ska jag andas en stund. Eller leka något kul. |
Hon tittar på mig med vänliga ögon. Det är som att hon ser
rakt in i mig.
– Du är redan framme, skynket har fallit. Allt du behöver
göra är att vara du. Du behöver inte kämpa längre, du behöver inte bevisa något
längre, du behöver bara möta livet och världen som du.
Oj då.
Som jag har kämpat i mitt liv. Som jag har försökt visa mig
värdig, bevisa att jag har ett värde. Som jag har levt med övertygelsen om att
det inte riktigt duger att vara jag. Jag har lagt på mig ett tungt ok …
Jag ska ha alla svaren.
Jag ska ha tänkt ut det mesta i förväg.
Jag ska förstå allt som alla säger till mig.
Jag ska ha koll på allt och förstå alla referenser och vad
alla syftar på när de säger något kryptiskt eller när de kommer med
metainformation.
Jag ska intuitivt förstå vad andras hjärtan säger. Min
energi ska räcka till för att hela andra. Jag ska klara allt jag ger mig in på.
Jag får aldrig misslyckas, känna mig trött, missmodig.
När jag bryter mot detta inre kontrakt, så sjunker jag
ihop och känner mig värdelös. Tänker att nu dör jag, nu kommer alla att lämna
mig, nu har jag slutligen bevisat mig värdelös.
Jag är värdelös när någon blir det minsta besviken på mig.
Jag är värdelös när jag inte lever upp till andras
(o)uttalade förväntningar på mig.
Jag är värdelös när jag inte orkar fullfölja alla de saker
jag planerat.
Jag är värdelös när jag ber om hjälp.
Att jag kan säga det här beror på att detta håller på att
släppa taget om mig – och att jag är medveten om att jag inte har släppt det
helt. Någon kommer med en liten kritisk tanke till mig och jag bara sjunker
ihop. Som att jag måste vara oantastlig för att ha rätt att leva
överhuvudtaget. Och all den här pressen lägger jag på mig själv.
Jag tittar på kvinnan med de vänliga ögonen. Hon ser mig.
Jag behöver inte ha några svar. Det enda hon önskar är att jag vågar känna det
som är och möta världen med lekfullheten hos ett barn. Jag behöver inse att jag
har gjort läxorna nu och att jag inte behöver vara duktig längre.
Plötsligt inser jag att min första ingång till 100%
Charlotte-boken var en stark ilska och där det första utkastet jag skrev
handlade om att inte längre behöva vara duktig.
Jag kanske ska leta i datorn
och se det där arga, arga, manuset… eller inte.
Vad det visar är att jag varit
det på spåret länge.
Att släppa duktighetskravet på mig själv och tillåta mig
att ställa frågan:
Men, hur gör jag det?
Och inte dö av att inte ha ett
välformulerat svar.
Fin text, känner igen mig!
SvaraRadera