Veckokrönika 12: Låt oss tala om klimakteriet.

Foto: Anna-Lena Ahlström - Bokklubben.

Mensen bara forsade, jag fick köra dubbelt, både binda och tampong. Ändå blev det små blodspår mellan sängen och badrummet.

Jag hade hamnat i klimakteriet.

Jag köpte en liten solfjäder som jag fläktade mig med när vallningarna kom.

Sedan testade jag zonterapi och vallningarna flöt bort och livet kändes mer behagligt.

I ett hörn stod mensskydden och började samla damm.

Den här helgen har jag varit uppfylld av kvinnors medelålder. Jag har läst berättelser om ägglossningar, om klimakteriebesvär, om kroppens förfall, om relationer, om passioner, om reflektioner kring åldrande föräldrar, men framför allt om hur det känns att vara kvinna mitt i livet.

Jag läser Kerstin Thorvall Book club eller Det mest förbjudna 2.0 med Estrid Bengtsdotter och Kristina Thulin som redaktörer till tolv kvinnors berättelser om livet. Tolv kvinnor födda mellan 1972 och 1959. Tolv medelålders kvinnor som jobbar inom mediabranschen och som lever något slags medelklassliv. Tolv kvinnor i mitten av det mesta, som vågar reflektera på längden, tvären och djupet.

För mig, som hade kunnat vara en av dem, om inte… (… jag hade gjort en massa livsval som tog mig från mediebranschen och från Stockholms innerstad) … blir det extra spännande att läsa. 
Ser jag bilder av mig själv? 
Hur kan jag spegla mig i just dessa kvinnors mittenliv? 
Vem är jag i förhållande till dem? 
Vilka bekymmer och utmaningar känner jag igen mig i? 
Vilka känslor väcker texterna i mig?

Jag släpper det perspektivet ett tag. Det där att ställa mitt liv i förhållande just deras. Jag vidgar bilden lite. Vi är många kvinnor som är i mitten av livet. 
Vi är många som har varit med om vallningar. Vi är många som har ställts inför frågan: Är jag verkligen en kvinna när jag inte längre blöder, när jag inte längre är fertil? 
Är jag fortfarande attraktiv? 
Har jag fortfarande ett värde på arbetsmarknaden?

Den här boken är viktig för den säger något om tidsandan. Den säger något om hur vi bedömer kvinnor – och då menar jag både vi som själva är kvinnor och alla andra. Den säger något om hur tufft det är att leva i en kultur där yta är viktigt och där ungdom tycks vara viktigare än erfarenhet och där det är lättare att avfärda en kvinna med erfarenhet än en dito man.

Det skulle kunna gå att gå in i var och en av de tolv berättelserna, som skildrar lite olika aspekter av att vara kvinna över 40, och prata om just den aspekten. För det mesta är viktigt och ger en slags temperaturmätning av samtiden.

Jag väljer att lyfta fram ett par.

”Personligen har jag aldrig varit kompetentare, säkrare eller stabilare. Ändå är det inge som vill ha mig.” Det skriver en arg Estrid Bengtsdotter.

Och visst är det fantastiskt att den som inte längre har problem med livspusslet, som kan arbeta mycket och har bred kompetens, ses som … för gammal?

Martina Bigert och Maria Thulin som skriver manus och böcker tillsammans frågar sig om det mest förbjudna är medelålders kvinnor som leker. De reflekterar över att det är okej att män i 50-årsåldern skriver om män i 30-årsåldern (”Solsidan”) och den livsfas de befinner sig i, medan det framstår som mindre intressant att tala om människor i den egna åldern, som Bigert och Thulin vågar sig på (”Gynekologen i Askim”).

”Kanske måste man vara queer för att uppskatta verklighetstrogna medelålders kvinnor på film”, frågar de sig.

Jag glömde nästan. Boktiteln. Dessa tolv kvinnor har en bokklubb tillsammans och när Kerstin Thorvall dog så började de läsa hennes böcker. Kerstin Thorvall som skrev ”Det mest förbjudna” och som i sina böcker skildrade utlevande sexualitet i medelåldern och mycket annat. Hur är det att spegla sig i Kerstin Thorvall. Och vad är det mest förbjudna för en medelålders kvinna i dag?

Jag funderar vidare på det. Tror att jag själv lyckas göra en massa till synes förbjudna saker. Som att skriva om sexualitet. Som att trivas med min kropp. Som att känna att livet aldrig varit bättre än nu. Som att jag bara blir bättre och mer hel för varje dag som går. Som att jag blir svårare att rubba, även när det stormar utanför. Som att jag bryr mig mindre om vad andra tycker i dag.

Men att jag samtidigt, emellanåt, krymper ihop och blir en liten, liten lort i stort behov av tröst.

Så läs den här boken.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 31.

PS: Det är okej med klimakterium. Jag tror det skrivs alldeles för litet om denna speciella tid i kvinnors liv.