Låt hjärnan ta nya banor och se hur det förändrar ditt liv.

Så här är jag.

Det kan jag inte göra.

Jag måste göra så här.

Och tänk om allt detta bara handlar om gammal vana. Att din hjärna är så van att promenera en viss väg, att den helst inte vill testa en ny.

För de första stegen på den nya vägen kan kännas ovana och jobbiga.

Tänk bara på hur det kan vara för en människa att börja motionera, sluta röka, sluta dricka, lägga om kost, bryta tankemönster eller lämna en relation som alldeles för länge varit destruktiv.

Det är så mycket lättare att gå den gamla invanda vägen och hävda att ”jag är sådan” eller ”jag gör inte sådant”.

Vad är det som gör att jag i dag gärna står på scenen inför människor? 

Jo, jag har tränat om min hjärna. 

För 20 år sedan var jag livrädd att stå inför grupp, min hjärna mindes bara mina misslyckanden. 

Jag bestämde mig för att gå en ny väg. 

Säga ja till alla tillfällen där jag fick stå framför grupp. 

Det var väldigt obehagligt i början. 

Jag var på väg att ge upp flera gånger. 

Jag led då och då. 

Men jag fortsatte.

I dag inser jag att vad jag gjorde var att träna mig på att känna mig bekväm med att känna mig obekväm. 

Jag hade en idé om att rädslan inför att tala inför grupp skulle kunna ersättas av något annat. 

I dag kan jag visserligen känna en massa energi i kroppen inför att ställa mig i centrum, men jag gör det, och för det mesta älskar jag det.

Jag har helt enkelt trampat upp en ny motorväg i hjärnan.

Men på flera områden har jag endel kvar att göra. 

Det finns fortfarande en rad saker som får mig att känna mig grymt obekväm och där jag har svårt att förmå mig att stå i det. 

Att stå ut med att vara obekväm den tid det där för hjärnan att arbeta upp ett nytt spår.

Jag läser Andrew Barnes utmärkta skrift ”Relationship tantra, feeling your way together into living & loving on purpose”.

Den handlar i första hand om kärleksrelationer och om hur vi kan gå från att agera omoget i relationer till att leva mer moget. Alltså att gå ifrån att lägga ansvar på partnern till att ta eget ansvar. En av svårigheterna är att vi har bär med oss omogna relationsmönster, vår prägling, som påverkar till exempel synen på kärlek, attraktionen och valet av partner. Och så länge som vi är omedvetna om detta är risken att vi bara går i de upptrampade spåren och när vi blir gamla undrar vart livet tog vägen och varför vi så sällan vågade vara oss själva.

Ett konkret sätt att hjälpa hjärnan att bryta mönster – förutom att till exempel medvetet låta bli att ryckas med i ett gräl, eller lägga hela vår lycka eller olycka i partnerns händer – är att helt enkel bryta mönster i vardagen.

Om vi börjar göra på ett annat sätt än hjärnan är van vid, då gör vi det lättare för den att dels välja nytt och medvetet i andra situationer, dels gör vi det förmodligen lättare att då och då stå ut med att det är lite obekvämt (en klassisk situation är de känslor som uppstår i samband med att vi avslutar något slags missbruk. Suget som är så svårt att motstå.)

Andrew Barnes kallar det radical discontinuity och jag hittar ingen klockren svensk översättning. Men det handlar alltså om att bryta mönster i vardagen. Att hålla tandborsten i den andra handen, att stiga upp på andra sidan i sängen, att hålla vattenglaset i den andra handen, etc. Att göra så skakar om nervsystemet och gör det lättare att bryta andra större mönster.  Vilka slags (o)vanor skulle du behöva bryta för att leva ditt liv som 100% Du?

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 25.

PS: Jag vill aktivt vara med och bidra till att du blir mer av dina 100%. Här kan du läsa mer om det.