Veckokrönika: Det är märkligt att verka i kärlekens tjänst och samtidigt leva i rädslans land.

– Alltså, Charlotte, du kan inte göra det, du kommer att lämna dina barn och sitta under ett träd i Indien och meditera.

Det var en av de kommentarer jag fick när jag startade min vandring där jag sökte svaret på frågan: Vem är jag?

Många mötte mig med rädsla, misstro och försökte på olika sätt få mig att stanna där jag var, att inte ge mig ut på den inre resan.

Vad jag ville göra var att minska min egen rädsla och det första jag mötte var att jag fick den speglad i andras ögon.

Sedan dess har jag fortsatt att vandra i rädslans land. Eller snarare, jag har blivit allt mer uppmärksam på att jag befinner mig i rädslans land. För den som börjar säga sanningen, för den som söker kärleken, för den som söker meningen med livet, blir lätt ifrågasatt.

Jag vill vara en hel människa. Jag vill undersöka alla delar av mig. Jag vill se och acceptera mitt ljus, mitt mörker och allt däremellan. När jag gör det blir det ibland jobbigt, ibland skrämmande och ibland har jag tänkt att jag ger upp. Men jag har fortsatt. För mig har den inre resan inneburit att jag i dag kallar mig 100% Charlotte. 
Jag vågar, för det mesta, se hela mig. Jag skäms nästan dagligen, jag är jättefeg emellanåt, jag är motsägelsefull och jag är fantastiskt modig. För att upptäcka allt detta har jag behövt göra ett inre arbete och ständigt ställa frågan: Vem är jag?

Trots att världen inte tar emot en sanningssökare som jag med öppna armar, har jag valt att fortsätta den inre resan, fortsätt att ställa mig frågor, fortsatt att känna i kroppen, fortsatt på vägen för att erövra mig själv. Hela tiden har jag varit mer eller mindre rädd. Och det intressanta är, att ju sannare jag blivit, ju mer av mig själv jag har vågat visa, desto mer kärlek har jag kunnat ta emot.

Så för mig handlar livet om kärlek.

Det är stundom smärtsamt att vandra runt och vara rädd. Det är också smärtsamt att möta den rädsla min relativa öppenhet skapar. Där jag går försöker jag sprida kärlek. Jag är helt övertygad om att kärleksfulla handlingar är mer smittsamma än rädda handlingar. Så jag fortsätter att gå framåt.

Tillåta den sexuella energin

Under de här 15 åren, då jag på ett personligt plan brutit mark för kärleken i mitt eget liv och förhoppningsvis bland dem som läser mig eller möter mig, har jag märkt att det största sprängstoffet i detta kärleksarbete är kroppens uttryck för kärlek, närhet och intimitet. Att två eller flera kroppar möts i närvaro och älskar. Att tala om sexualiteten och den sexuella energin leder ibland till förskräckande reaktioner.

Ganska sällan är det någon som säger rakt ut att de tycker det är jobbigt att min mission är att människor ska få in mer kärlek i sina liv – bildligt och bokstavligt. Men jag får höra det på omvägar. Jag får höra talas om människor som blir arga för att jag vågar säga att sex är något att njuta av, att sex kan öppna för andliga upplevelser, att sex och den sexuella energin är värda att utforska.

Allt oftare finner jag andra som vandrar kärlekens väg fram, som också lägger märke till hur människor som ser att livsenergin föds i sexualiteten och som har egen erfarenhet av och har bevittnat hur de som bejakar den här energin också blir mer kärleksfulla mot sig själva, mot andra och mot självaste moder jord.

Jag går så gärna in i de rum där rädslan har mindre plats – eller, i de fall den är där – tillåts att finnas och där såren som rädslan har skapat kan läkas, för att rädslan möts med kärlek. Rädslan som kan uttryckas som skuld, skam, chock, kränkningar, hån och liknande. Jag befinner mig i rum där skuggorna får vara med, omfamnas och transformeras. Jag befinner mig i rum där det är okej att säga som det är, vara sig själv och, på egna villkor, utforska sina egna gränser.

Jag befinner mig i rum där inga droger behövs, för att själva livsenergin och närvaron skapar så mycket kärlek.

Jag befinner mig i rum där närvaro, medvetenhet, respekt och tillit är viktiga. Där det går an att vara både sårbar och att ta för sig av livet.

Jag går in i rum där jag blir älskad oavsett om jag känner mig som en liten lort eller som en glänsande gudinna. Jag går in i rum där jag kan vila från föreställningar om hur jag ”borde” vara.

I dessa rum ser jag människor med levande kroppar, med ögon som fått en ny lyster, människor som blir friskare, som vågar mer och som också vågar njuta av livet – med sex och allt.

Ute i kylan

När jag går ut ur de rummen känner jag ibland en kall vind blåsa mot mig. Då och då kommer tromber eller orkaner och jag blåser nästan omkull. Det är svårt att stå emot den stora världens rädslor. Det är lätt att när orkanen närmar sig mig också tillåta att rädslan fyller mig. Att jag blir rädslans fånge igen.

För mig är det obegripligt att det vackra, det sköna och det njutningsfyllda kan skrivas om till något som är fult, farligt, rent av värt att förbjuda. Det är som att världen sätter upp en grotesk spegel, där de varken ser den kärlek som jag och många med mig vill verka för eller det våld som förekommer i den värld de själva vistas i.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid det hårda klimatet i den stora rädda världen. Den värld där föreställningar och idéer om sexualitet och närhet hindrar att sex, närhet och medvetenhet kan uppstå.  

När jag får besked om att vårt hyreskontrakt till platsen där vi skulle hålla The JoyRide Experience är annullerat blir den här krocken mellan verkligheten och föreställningarna uppenbar, krocken mellan kärlek och rädsla syns där i eldskrift. Jag tappar nästan andan, jag faller nästan ihop, för att det är så svårt att förstå hur det är möjligt att förvandla det som är gjort för att skapa mer kärlek, trygghet, tillit och närvaro till bilden av något som skulle kunna skada andra. Där till och med tanken på detta okända sätt att hylla livet i oss ifrågasätts och omvandlas till oigenkännlighet.

Varenda människa är skapad av en förening mellan en spermie och ett ägg. I nästan alla fall är grunden en kärleksakt. De allra flesta vuxna älskar att ha sex, mer eller mindre ofta. De flesta gör det mer eller mindre ofta.

• Men hur många vågar vara närvarande när de älskar, hur många vågar verkligen njuta, hur många vågar prata om vad de upplever, vad de är rädda för och vad de skulle önska mer av livet?
• Hur många vågar utforska vilka möjligheter njutning kan ge i livet?
• Hur många vuxna talar med sina tonåringar om sexualitetens möjligheter?
• Hur ofta sopar vi bara bort frågorna under mattan och gör sexualiteten till något tabu. Hur ofta är det den som smyger bort och är otrogen mot sin partner som skriker högt eller skambelägger andras sexualitet?
• Hur många hemligheter döljer egentligen skammen kring sex och närhet?
• Hur skulle det vara om vi tillåter rum där vi undersöker livet och där sexualiteten har en självklar plats?
• Hur skulle det vara om vi slutar rynka på näsan åt dem, som liksom jag, försöker göra en insats för världen genom att sprida mer kärlek?

”Love is my religion”, jag kommer att fortsätta sprida ord om kärlek, oavsett om världen möter mig. Jag kommer fortsätta att göra vad jag kan för att rädslan ska dra sig tillbaka och jag hoppas att jag snart kan säga att jag är helt orädd.

Läs gärna mina böcker:

100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap

Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft.