charlottecronquist

Glömmer vi verkligen bort dem vi älskar? Jag funderar på ensamhetens orsaker.

Då och då läser jag om ensamheten i Sverige. Om människor som blir bortglömda, som dör ensamma eller som vistas på vårdhem och aldrig bes...


Då och då läser jag om ensamheten i Sverige.
Om människor som blir bortglömda, som dör ensamma eller som vistas på vårdhem och aldrig besöks av sina anhöriga.
En sak jag funderar över: Uppstår denna ensamhet plötsligt? Eller är det egentligen tecken på något annat som vi sällan reflektera över?


Ett förfluget ord för femtio år sedan, eller ord som aldrig sades, skapade en missämja som ingen är beredd att förlåta. 

Jag har genom mitt liv tagit del av många berättelser om ensamheten i Sverige. De ensamma brukar vara de gamla, de fattiga eller personer med olika funktionsnedsättningar.
Det talas om att vi befinner oss i ett land där vi bryr oss för lite om varandra och ibland jämförs svenskar med andra folk där familjen står mer i centrum och där ensamheten inte tycks drabba lika många.
I Sverige är självständighet ofta en dygd, vi ska kunna leva oberoende av varandra och det är rent av lite fult eller konstigt eller ovanligt att be om hjälp.

Själv är bäste dräng.
Jag klarar mig själv.
Jag vill inte vara till besvär för andra.


I dag slog det mig att det kanske finns något annat, eller något mer bakom detta. Ibland kanske vi inte ser skogen för alla träd. För vad är det som gör att människor är eller känner sig ensamma? Vad är det som gör att någon glöms bort och ligger och ruttnar i en liten enrummare, medan hemtjänsten knackar på dörren och inte vågar sig in förrän grannarna börjar klaga på lukten? 

När startar ensamheten?

Kan det vara så att ensamheten börjar långt tidigare?
Hur har livet sett ut för den gamla människa som dör ensam, som aldrig får besök på vårdhemmet, eller som stolt och biter vägrar ta emot samhällets hjälp?
Alltså, hur ser vägen till ensamheten ut?
Jag har svårt att tro att den kommer helt plötsligt – och kanske är det ibland så att den som känner sig ensam själv har bidragit till ensamheten?

Har den ensamme ett ansvar?

Kan det vara så att någon som varit sur och vresig hela livet, som inte velat träffa sin familj, som inte bjudit på sig själv, löper större risk att bli eller känna sig ensam på ålderns höst?

Och jag tänker på det omvända – som jag tror är vanligare. Jag tänker på alla dem som älskar sina gamla föräldrar, som älskar sina barn med funktionsnedsättningar, som är beredd att gå genom vatten och eld för att de ska må så bra som möjligt.

Alla dessa anhöriga som älskar och ger omsorg

Jag har mött hur många människor som helst som ägnar mycket, mycket tid åt att ge omsorg till sina anhöriga, som till och med ger så mycket omsorg att de riskerar att själva gå under, sådana som troligen tar för mycket ansvar för sina anhöriga (se gårdagens artikel).

Jag tänker att sammanhang är något vi förvärvar genom livet. Jag tänker att den som själv bidragit mycket till andra, själv kommer att få skörda frukterna av det när hens behov uppstår – bara hen är villig att ta emot hjälp och omsorg.

Hur uppstår kontaktlösheten?

Jag tänker att de ensamma gamla kanske saknar släkt, eller kanske sedan länge har avslitna band till barn och barnbarn och där orsaken till att banden inte längre är hela kan vara lika många som människorna det handlar om.

Det kan handla om barn och vuxna som vill vara självständiga i förhållande till varandra. 
Det kan handla om upplevda oförrätter, 
kränkningar och trauman, 
det kan handla om inbilskhet 
och en känsla av att det är försent, 
det kan handla om hat, 
om ovilja eller det kan helt enkelt handla om att någon av parterna inte bryr sig tillräckligt, inte förmår, 
är för självupptagen, trött… 
Det kan finnas så mycket i vågskålen.

Ett förfluget ord som för femtio år sedan skapade en fejd, en missämja som ingen är beredd att förlåta, eller ord som aldrig sades, kärlek som av blygsel aldrig visades, kan vara orsaker till ensamhet.

Denna kontaktlöshet kan skapas på ett ögonblick eller växa fram under gemensamma liv, och det är sällan lätt att härleda var det började och vem som började dra sig tillbaka.

Kanske finns det också mycket sorg i ensamheten. 
Sorg över att försoning inte tycks möjlig. 
Sorg över handlingar som skett långt tillbaka tiden. 
Sorg över att tiden bara gick… och så skjuter man på att ses … och ibland blir det till ett aldrig. 

Hur skulle förlåtelse påverka känslan av ensamhet?

Och jag tänker att just nu finns det ett val. Det finns ett val att åter välja kärlek. Det finns ett val att sträcka ut handen, genom all historia, och säga:

Här är jag, jag ser dig, jag vill vara med dig. En minut, en timme, en dag, en vecka, ett år.

När vi kan förlåta och försonas, när vi kan släppa det gamla, då tror jag vi får mindre ensamhet i Sverige. Vad tror du?

Reflektionsfråga:

När känner du dig ensam?
Vad gör du då?



Related

livet 5308988086370852219

Skicka en kommentar Default Comments

  1. ”Bara den som kan vara ensam orkar med gemenskap och bara den som orkar med gemenskap klarar ensamheten” som Dietrich Bonhoeffer uttryckte det. Själv tycker jag det är värre att vara i sällskap med någon som får mig att känna mig ensam, än att vara själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan det förstås ligga mycket i – men det var inte riktigt det jag ville adressera här. Jag ville ta in aspekten ... som man bäddar får man ligga... <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item