Veckokrönika: Motsägelserna som kan inrymmas i en människa.
https://lustochliv.blogspot.com/2014/11/veckokronika-motsagelserna-i-manniskan.html
 |
| Frågan är vem jag själv ser? Ljus eller mörker? Eller båda? |
Jag är kaxig. Jag är sårbar.
Jag söker bekräftelse. Jag duger som jag är.
Jag känner mig stor. Jag känner mig liten.
Jag känner mig svart. Jag känner mig vit.
Jag känner hur motsatserna dansar i mig.
Det är som att hela jag är en motsägelse… och jag tror det var det jag vill säga med 100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap.
Jag läste just ett blogginlägg av Arjuna Ardagh som handlade om de här motsägelsefulla sidorna hos människor (även om hans text fokuserade beroenden). Att jag i ena stunden kan vara extrovert och att jag i nästa framstår som introvert. Att jag i ena stunden kan framstå som en bekräftelsehora och i den nästa kan känna att jag duger precis som jag är och inte är beroende av vad andra tycker. Att jag i ena stunden känner mig fri att vara mig själv och i den nästa känner mig helt förslavad.
Jag dansar mig alltså fram på livets väg. Det är inte alltid jag förstår mig på dansen. Det är inte alltid jag förstår mig på dansstegen. Ganska ofta ifrågasätter jag mig själv, mina tankar och hur jag agerar. Men framförallt är det kanske detta: Hur kunde jag känna så här? Hur kunde jag som var omnipotent i ena stunden plötsligt rasa ihop i en liten hög och bli till en våt fläck? Vad är det för mekanismer som skapar detta?
Och kanske är det så enkelt som att något i mig kan förändra, från ett ögonblick till ett annat. Jag läser Ardagh och reflekterar.
”Vad du vill ha den ena minuten, kan ändras i nästan. Du kan skifta från ”Lämna mig inte” till ”Lämna mig ensam” på ett par minuter. Du kan skifta mellan ”Jag vill bli berömd och göra en enorm inverkan på världen” till ”Jag vill bara försvinna och se till så att ingen märker mig på en liten stund. När du skiftar position, förändras allt. Tillståndet i din kropp förändras, tillståndet i dina hormoner, dina hjärnvågor, din tro och din hållning.”
Det är lätt att rösterna inom mig dömer varandra. Så klart att den röst i mig som vill bli berömd dömer den del som vill gömma sig. På samma sätt tycker rösten som vill leva ett enkelt liv med meditation att den som längtar efter att ligga högst på bästsäljarlistorna är galen.
Arjuna Ardagh menar, om jag tolkar honom rätt, att vi behöver lägga märke till de här olika rösterna, att vi då och då behöver distansera oss till dem och se att de finns. Men problemet kan vara att verkligen kan vara svårt att distansera sig tillräckligt mycket föra att kunna se dem i klart ljus. Delvis för att de olika rösterna förnekar varandra: ”Ah, men sån är inte jag.”
När jag blundar för sidor hos mig själv, öppnar jag också dörren för olika former av beroenden. Det är kanske därför det är så svårt att bryta dem och så lätt att fortsätta i samma, ibland destruktiva, hjulspår. Det är kanske därför rökaren fortsätter röka trots att alla fakta säger att det är livsfarlig. Det är kanske därför den som lever i ett dysfunktionellt förhållande stannar kvar, för att hen väljer att blunda för själva dysfunktionen och bara riktar sökarljuset mot det som fungerar?
Arjuna Ardagh funderar på om detta, att vi hattar mellan ståndpunkter, mellan positioner, faktiskt kan handla att olika delar av psyket har olika behov. Vad skulle hända om jag har möjlighet att hantera dem alla?
Vad händer när jag inte skjutsar undan de sidor jag inte gillar hos mig själv i skuggan? Vad händer när jag vågar se dem som naturliga delar av mig själv?
En intressant grej är att människor kan putta undan olika saker i skuggan, alltså att det är olika saker vi skäms för. Någon skäms för att ta plats, medan någon skäms för att dra sig undan, liksom.
För mig är det ytterst sårbart att visa svaghet och att be om hjälp. Jag har en inprogrammerad föreställning om att jag dels klarar mig själv och dels ska finnas till för andra, till och med till priset av mig själv.
Omprogrammering pågår.
Jag känner hur motsatserna dansar i mig.
Det är som att hela jag är en motsägelse… och jag tror det var det jag vill säga med 100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap.
När jag blundar för sidor hos mig själv, öppnar jag också dörren för olika former av beroenden.
Jag läste just ett blogginlägg av Arjuna Ardagh som handlade om de här motsägelsefulla sidorna hos människor (även om hans text fokuserade beroenden). Att jag i ena stunden kan vara extrovert och att jag i nästa framstår som introvert. Att jag i ena stunden kan framstå som en bekräftelsehora och i den nästa kan känna att jag duger precis som jag är och inte är beroende av vad andra tycker. Att jag i ena stunden känner mig fri att vara mig själv och i den nästa känner mig helt förslavad.
Jag dansar mig alltså fram på livets väg. Det är inte alltid jag förstår mig på dansen. Det är inte alltid jag förstår mig på dansstegen. Ganska ofta ifrågasätter jag mig själv, mina tankar och hur jag agerar. Men framförallt är det kanske detta: Hur kunde jag känna så här? Hur kunde jag som var omnipotent i ena stunden plötsligt rasa ihop i en liten hög och bli till en våt fläck? Vad är det för mekanismer som skapar detta?
Och kanske är det så enkelt som att något i mig kan förändra, från ett ögonblick till ett annat. Jag läser Ardagh och reflekterar.
”Vad du vill ha den ena minuten, kan ändras i nästan. Du kan skifta från ”Lämna mig inte” till ”Lämna mig ensam” på ett par minuter. Du kan skifta mellan ”Jag vill bli berömd och göra en enorm inverkan på världen” till ”Jag vill bara försvinna och se till så att ingen märker mig på en liten stund. När du skiftar position, förändras allt. Tillståndet i din kropp förändras, tillståndet i dina hormoner, dina hjärnvågor, din tro och din hållning.”
Det är lätt att rösterna inom mig dömer varandra. Så klart att den röst i mig som vill bli berömd dömer den del som vill gömma sig. På samma sätt tycker rösten som vill leva ett enkelt liv med meditation att den som längtar efter att ligga högst på bästsäljarlistorna är galen.
Arjuna Ardagh menar, om jag tolkar honom rätt, att vi behöver lägga märke till de här olika rösterna, att vi då och då behöver distansera oss till dem och se att de finns. Men problemet kan vara att verkligen kan vara svårt att distansera sig tillräckligt mycket föra att kunna se dem i klart ljus. Delvis för att de olika rösterna förnekar varandra: ”Ah, men sån är inte jag.”
När jag blundar för sidor hos mig själv, öppnar jag också dörren för olika former av beroenden. Det är kanske därför det är så svårt att bryta dem och så lätt att fortsätta i samma, ibland destruktiva, hjulspår. Det är kanske därför rökaren fortsätter röka trots att alla fakta säger att det är livsfarlig. Det är kanske därför den som lever i ett dysfunktionellt förhållande stannar kvar, för att hen väljer att blunda för själva dysfunktionen och bara riktar sökarljuset mot det som fungerar?
Arjuna Ardagh funderar på om detta, att vi hattar mellan ståndpunkter, mellan positioner, faktiskt kan handla att olika delar av psyket har olika behov. Vad skulle hända om jag har möjlighet att hantera dem alla?
Vad händer när jag inte skjutsar undan de sidor jag inte gillar hos mig själv i skuggan? Vad händer när jag vågar se dem som naturliga delar av mig själv?
En intressant grej är att människor kan putta undan olika saker i skuggan, alltså att det är olika saker vi skäms för. Någon skäms för att ta plats, medan någon skäms för att dra sig undan, liksom.
För mig är det ytterst sårbart att visa svaghet och att be om hjälp. Jag har en inprogrammerad föreställning om att jag dels klarar mig själv och dels ska finnas till för andra, till och med till priset av mig själv.
Omprogrammering pågår.
