https://lustochliv.blogspot.com/2014/11/vi-behover-alla-besoka-karlekens-land.html
Ett par ögon tittar rakt in i mina. Jag ser rätt in i hen. Förbi det ytliga och rakt in i hens universum. Jag säger:
- Det jag vill berätta för dig om kärlek är att ju mer du kan älska dig själv, ju mer du öppnar ditt hjärta, desto mer kärlek kommer du att kunna ta emot.
Det uppstår en simmighet i hens ögon. De är på väg att svälla över av tacksamhet. Vi kramas stila.
Världen står stilla och allt är magiskt.
Jag befinner mig hemma i min värld. I en värld där blickar möts, där kroppar möts, där själar möts, där jag får möta de andliga djupen inom mig. Jag befinner mig i en värld där kärleken tillåts, där jag tillåts vara jag, precis som jag är och där jag tar emot människor precis som de är. I denna värld är allt så enkelt - och paradoxalt nog - så svårt. För här är det rent och utan masker. Sätter jag på mig den minsta lilla mask känner jag mig genomfalsk.
I mitt liv möter jag min värld på flera ställen. Dels finns den naturligt i mitt hjärta, dels skapar jag den på mina egna arenor. Men ibland, som denna helg, kliver jag in i rum som andra har öppnat och ända är det min värld.
En impuls fick mig att välja gå på Johan Ekenbergs 25-års jubileum, med kurs, party och många möten. Jag inser att det är första gången i år jag är kursdeltagare och det känns så skönt att vara det i den för mig trygga världen som Johan skapar tillsammans med sina fantastiska medarbetare och alla deltagare. I vilket tillstånd jag än är kan jag kliva i det rummet och vara. Och denna helg med enbart ansvar för mig själv. Så oerhört skönt.
Det är till kärleken jag vill återvända.
Till kärleken som val och som livsmöjlighet.
Till kärleken som skapande kraft och om kroppen son en snabb väg att nå dit. Våra kroppar, min kropp är verkligen fantastisk.
Och andningen, dansen och älskandet som en väg i till ett rikare, sannare, mer meningsfullt och njutningsrikt liv.
Jag ligger på golvet i kurslokalen. Runt mig ett femtiotal personer. Var och en av oss andas dynamiskt och kopplat (djup relativt snabb inandning med mycket energi, vila på utandningen, ingen vila mellan andetagen). Andningen för mig snabbt in djupt i mig själv. Världen omkring försvinner och även om jag fortfarande anar andra människor är de inte längre viktiga. Kroppen börjar skaka av sig själv, känslor bryter igenom mitt skal, jag känner hur mitt inre universum expanderar, hur de frisläppta känslorna och rörelserna läker ännu oläkta delar av min kropp, känslor som varit djupt förankrade i mig och som den medvetna delen av mig varken kunnat eller vågat komma i kontakt med. Så kommer stillheten och jag färdas till så djupa platser i mig, att jag hamnar i det ord jag denna helg hör Johan säga flera gånger; sällhet. Jag är bokstavligen ett med Moder Jord och får förnimmelser som är svåra att klä i ord.
Och så före och efteråt. Mötena med andras blickar. Att tala med varandra om kärlek, vad 100% av mig vore eller vilken positiv feedback jag vill ge någon i rummet. Jag får nästan en överdos av tacksamhet. Jag möter så många människor som uttrycker tacksamhet för den jag är, den mission jag fyller, för det jag gör, för teveprogrammet, för mitt mod, mig som förebild. Wow, liksom.
Så överväldigande och samtidigt så välbehövligt för mig i denna stund av livet, då min osäkerhet är extremt stor. Jag är så glad över impulsen att åka till en plats där kärleken är självklar. Nu kan jag fortsätta sprida den på mitt sätt.
Tack, tack, tack!