De där stilla uttrycken för omtänksamhet

Jag tittar in i köksskåpet och där ligger en plastpåse med nötter, russin och mörk choklad.
Det pirrar till i hjärtat. Jag slås av insikten av att den där lilla påsen är ett uttryck för omtänksamhet… och att jag först nu, några dagar senare, lägger märke till det.


Livet går ibland snabbt. Jag tar saker för givet, jag missar de små detaljerna, jag tappar bort min andning. Stundvis uttröttad tar jag emot livet och strävar på mot något slags prestationsmål, som kanske inte ens är synligt.

I detta snabba tempo är det lätt att tappa bort det som faktiskt ser, det som är lite mer subtilt, det som kanske är en enkel gest, en smekning, ett ögonkast eller helt enkelt en vänlighet.

Det sättet att leva kan också leda till en slags okänslighet, eller snarare att känsligheten minskar. För att använda en sexuell metafor, kan det leda till orgasmjakt istället för att njuta av närvaro och beröring.

Så tittar jag alltså in där i köksskåpet och känner en våg av tacksamhet. Min vän Wivan såg till att jag, som hade en lång tågresa att göra, fick de överblivna godbitarna. Hon gör ofta liknande saker, Wivan. Skickar ett litet meddelande om något hon tror jag kan uppskatta. Efter 7-8 månader som djurvakt på olika platser i Europa har hon också lärt sig att stanna upp, gå ner i tempo, och ibland liksom härma djurens närvaro och bekymmerslösa tillvaro. Nu är nu och nu är jag trött och behöver vila en stund.

När jag själv tillåter mig att andas, när jag ger plats för mig och mitt varande, blir det också lättare att lägga märke till omtankarna. Det kan vara allt ifrån det gulliga meddelandet jag nyss fick på Facebook från en vän:

“One thing I’ve learned about life is that if you really let go, it’s just a joy ride.” -Ricky Williams

Hen ville dela det citatet med mig och jag känner glädje.

Eller, jag får frågan vad jag gillar för mat inför en utflykt, utan eftertanke säger jag några saker jag gillar, men markerar att jag liksom släpper frågan fri… och när jag kommer så får jag just de sakerna jag önskat. Jag inser att någon lyssnar. Det känns så skönt.

När jag ser runt mig inser jag att omtänksamheterna finns där. Mer än jag brukar lägga märke till. Och jag är så tacksam när jag är så närvarande att min förmåga att se – och att ta emot – är där. Istället för att ta omtänksamheten eller lyssnande för givet, så blir jag uppriktigt glad när någon säger: Vad behöver du just nu? Eller: Jag tänkte på dig och tänkte att detta kanske är något du gillar eller behöver.

Jag andas, slappnar av och älskar mitt liv. 

Jag är glad att jag tillåter ett tempo som gör att jag ser och uppskattar omtänksamheterna… och andras vilka och förmåga att lyssna in mig.

Reflektionsfråga:

När lägger du märke till att människor visar dig omtanke?