Tänk om vi gifter oss med fel person?

Jag har varit gift två gånger, med två helt olika män.
Nu läser jag en gammal artikel där Ann Heberlein citerar filosofen Alain de Botton:
”Ett gott partnerskap är inte så mycket det mellan två harmoniska människor (det finns inte så många sådana på planeten) som det mellan två störda människor som har haft förmågan eller turen att finna en balans mellan sina relativa galenskaper.”
Värt att reflektera över.

När jag står ut med, eller helt enkelt älskar, mig själv, när jag kan omfamna alla aspekter av mig, då är det nog också lättare att möta en partner.

Vi gifter oss helt enkelt med fel personer, menar de Botton. Istället för att söka likheter borde vi, redan på första daten, ställa frågan: På vilket sätt är du galen?

Han menar att vi alla är störda på lite olika sätt och frågan är vem vi står ut att leva med? Vilka slags knäppigheter klarar vi av att stötas och blötas med dag ut och dag in?

När vi träffar en ny person, när hjärtat börjar klappa fortare eller hårdare, söker vi ofta likheter, vi hamnar på det rosa molnet och ser partnerns alla fördelar (vilket ofta är positiva projektioner). Men tänk om vi istället öppnade dörren mot vårt eget mörker i början av relationer. Tänk om vi började med att prata om vad vi skäms över, vad vi är rädda för, vad vi oroar oss för, vad vi hatar, vilka dumheter vi har gjort, när vi känner skuldkänslor, vad vi brukar ljuga om.

Alltså tänk om vi tidigt säger som det är. Tänk om vi gör allt detta och dessutom lyssnar på den som vi vill ha som partner och kommer fram till: Det som gör dig till dig gör att jag älskar. Jag klarar ditt mörker. Det känns som att du kan stå ut med mina svarta hål.

Tänk att leva i en relation där det inte finns något att dölja. Där det är möjligt att tala om det svåra. Där det är möjligt att visa svaghet. Där det är möjligt att vara för mycket.

Jag har övat i många år på äktenskapet. Jag har erfarenheter av att nästan helt stänga dörren till mitt eget mörker och inte fråga så mycket om partnerns svarta hål. Jag har också prövat att söka öppenhet, säga som det är och försökt att både se och omfamna partnerns mörker.

Men jag hade inte de Bottons perspektiv, för det som öppnade mitt hjärta var nog det traditionella, det positiva, känslan av att bli sedd och älskad för sidor hos mig själv som jag själv gillade. Och det första jag såg hos mina partners var just det, det utståbara, det älskansvärda. Jag tror att jag delvis såg mörkret som något som kommer med på köpet i relationer, det mörker, som till slut i de relationer som kraschar av något skäl, tar över och inte går att stå ut med – oavsett vems mörker det är.

Jag tänker att det kan vara värt att reflektera över hur vi väljer partners och vad vi vill ha ut av relationer. Räknar vi med att också få möta varandras inre trilskande barn, varandras gnällighet, varandras oförmåga att se och omfamna, egoisten i vår partner, det trötta i vår partner… och om vi inte gör det, har vi något slags fåfäng förhoppning om att vår partner ändå ska älska det som vi inte älskar i oss själva?

Jag tänker på min bok 100% Charlotte – ta ditt inre ledarskap. I praktiken är den skriven för att bygga riktigt sjysta relationer. Den insikt jag tar med mig är att jag inte kan bygga den utifrån någon annan. Jag måste börja med mig själv. När jag står ut med, eller helt enkelt älskar, mig själv, när jag kan omfamna alla aspekter av mig, då är det nog också lättare att möta en partner helt öppet.

Så det kanske är den aspekten jag själv vill lyfta fram mer … börja med att acceptera galenskapen i dig, våga visa den … och gå sedan på date. Det kanske blir riktigt kul och du skapar inga orimliga förväntningar på dig eller den du vill leka med.

Reflektionsfråga: 

På vilket sätt är du galen?