Veckokrönika: Det farmor inte kunde göra, kan jag göra. Frihetens framsida.
Jag tittar på bilderna av min farmor, min älskade farmor.
Jag minns hur farfar, på äldre dagar, tre äktenskap senare, tittade på mig och sa:
– Jag ville gifta mig med Ingrid för att hon var Malmös snyggaste.
Här är hon 11 år och jag anar hur vacker hon är på väg att bli.
Jag är själv elva, tolv, tretton år och sitter hemma hos farmor i Falsterbo. Hon har en liten inomhusveranda och jag minns blommorna i fönstret och att det brukade finnas cigarretter i en ask. Det fanns en svag doft av cigarr i rummet, svag och behaglig.
Där sitter vi tillsammans, farmor och jag, och talar om livet. Hon var väldigt intresserad av kulturhistoria och arkeologi och ofta hamnade samtalen hos gamla egyptier eller så satt vi och bläddrade i National Geographic eller någon annan intressant tidning.
Jag kunde sitta med farmor i timmar. Vi sågs inte så ofta, oftast bara en gång om året, men som jag njöt de dagarna vi tillbringade i Falsterbo.
Jag kom att fråga henne mycket om hennes liv och vad hon varit med om. Jag vet att hon bidrog till en medvetenhet om hur gammal skattelagstiftning låste in borgarfruar i hemmen. Sambeskattningen gjorde att den lilla lön hon hade kunnat räkna med ändå skulle skattas bort, så hennes man kunde alltid använda det argumentet för att farmor inte skulle jobba.
Så farmor blev hemma och tog ansvar för tre egna barn och tre styvbarn och en del släktingar som under kriget tidvis kom till hemmet, jag tror det fanns danskar som flydde undan tysken, men jag har bara en vag uppfattning om det.
Igår fick jag ett infall och googlade farmor och till min förvåning så hittade jag tre bilder på henne på nätet, där den senaste av dem är från tidigt 1930-tal. Någon, jag vet inte riktigt vem, har förmodligen lämnat in tre bilder till Malmö muséer och så har någon bemödat sig att lägga upp dem på nätet.
Det är som att jag tillåts göra en djupdykning till en helt annan tid än vi lever i. Farmor föddes i maj 1912 och hästbilden är från 1923 och de andra bilderna är tagna några år senare. Hur var det att vara dotter till en läkare i Malmö på 1920-talet? Hur var det att se bilder på sina äldre syskon som dött i spanska sjukan eller något liknande, innan hon var född och vars död faktiskt gjorde att föräldrarna valde att skaffa ännu en kull barn?
Hur var det att sitta på den där hästen? Vilka drömmar hade flickan med läshuvud? Hur var det när pappa doktorn sa att hon inte fick studenten, eftersom hon var flicka och ändå skulle giftas bort? Hur var det att inte få möjlighet att visa vad hon gick för i den stora världen? Hur var det att få tre söner med knappt två års mellanrum och sedan bli lämnad mitt under kriget av farfar, som funnit en ny kvinna?
När jag ser på farmor så kan jag verkligen känna, i hela kroppen, hur villkoren har förändrats sedan dess. Hur självklart det var att jag skulle ta studenten och sedan fortsätta plugga. Hur självklart det var att jag skulle jobba och försörja mig själv. Hur en massa saker var självklart för mig, som var omöjligt för farmor. Och hur en del av de skillnaderna är möjliga tack vare de trygghetssystem som byggts upp under tiden.
Farmor är tvåa från vänster på bilden från 1930. Längst ut till vänster sitter hennes kusin, författaren Alice Lyttkens, om du du minns henne. |
Och även om farmors och mina liv skiljer sig mycket åt, även om min generation har så mycket större frihet, så finns det fortfarande mer att göra, för att kvinnor (och män) ska känna dig riktigt fria att lyssna på sina hjärtan, följa sin intuition och tillåta sig att leva riktigt fria liv.
Charlotte Rudenstam är coach, författare och föreläsare som vill bidra till att du älskar livet. Hon skapar 100%-podden där du möter fantastiska människor. Författare till böcker som ”100 % Charlotte – Ta ditt inre ledarskap” och”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”.