Är du också en expert på känslan av att inte duga som du är?

Den som verkligen ägnar sig åt något i mer än 10.000 timmar kan bli experter på det, visar den svenske psykologiforskaren Anders Ericsson.
Tänk då på alla barn som under mer än den tiden får lära sig att de inte duger som de är, att de inte kan lita på sig själva och att det är andra än de själva som vet bäst.
Snacka om att bli experter på låg självkänsla.
Då är det inte så konstigt att det tar tid för människor att inse att de har värde precis som de är och att de är värda att älskas precis som de är, inte minst av dem själva.

Efter femton år och många tusen timmars träning  börjar jag bli expert på att gilla mig som jag är.

Jag läser en artikel i Svenska Dagbladet från 2011 om särbegåvningar. Anders Ericsson är skeptisk till talangbegreppet och hans forskning visar att det främst är andra faktorer som skapar framgång:

– Betydelsen av medfödd begåvning är oerhört överskattad. De mest framgångsrika inom olika områden har genomgått mycket mer träning, för att bli så skickliga, än de flesta föreställer sig, säger Anders Ericsson, professor i psykologi vid Florida State University, till Svenska dagbladet.

Men låt mig vända på perspektivet för en stund. Vi lever i ett samhälle där barn tränas till att underordna sig andras vilja. Vi får tidigt lära oss att skämmas för aspekter av oss själva. De allra flesta tror någon gång – eller kanske hela tiden – att de inte duger som de är. Många går omkring med en känsla av att vara en bluff och en rädsla för att den ska bli avslöjad. Vi är rädda för att uteslutas ur gruppen om vi inte smälter in.

Och detta får det genomsnittliga barnet lära sig under så där 10.000 – 15.000 timmar under sin barndom. Det sker dessutom (förhoppningsvis) utan att barnets vårdnadshavare har en intention om att krympa sina barn. Det handlar helt enkelt om att lära barnen att fungera i samhället… och då får vi alltså på köpet samhällets värderingar och dessa gör att vi ofta känner oss små, rädda och att vi skäms. (För en del syns detta på det omvända sättet, att de blåser upp sig till omåttliga proportioner, får stora egon, och döljer sin rädsla och osäkerhet bakom en vägg av kaxighet.)

Jag tror att detta blir bättre med tiden, att dagens unga föräldrar har större förmåga att se och älska sina barn för dem de är, så jag hoppas att detta, den grundläggande känslan av att inte vara okej som vi är, kommer att minska över tid.

Konsekvensen blir att de flesta av oss är experter på att vara felfinnare. Vi finner fel hos oss själva, vi finner fel hos andra. Vi dömer andra och oss själva. Du kan märka det till exempel i mobbning och skitsnack, men också när en person inte vågar söka jobbet hon önskar ta, eller inte vågar närma sig den man hon är attraherad av, rädd för att bli avvisad.

Jag tänker på min egen inre resa, hur jag den där dagen för mer än 15 år sedan insåg att jag genom livet spela en person jag trodde gick att älska eller åtminstone tycka om. Jag såg rädslan och jag insåg, utan att ha just dessa ord, att jag blivit en mästare på att trycka ner mig själv.

Jag är friare i dag. Mycket friare idag. Jag känner mycket oftare mitt värde. Och samtidigt sköljer små eller större vågor av skam genom mig varje dag. Expertkunskaperna är det inte så lätt att släppa. Det tar tid att lära om. Åtminstone är det så för mig.

Så jag tänker att det är viktigt att vara snäll mot mig själv. Att förstår att ibland får jag träningsvärk av att gilla mig själv, att tänka på ett nytt sätt, att vrida perspektivet och att det också är okej.

Nu vill jag bidra till ett samhälle där vi blir experter på kärlek. Där vi var och en tillåter oss att känna våra hjärtan och att älska det som är, dem vi är. Och att vi slutar bli så himla beroende av andras tyckanden om oss.

Jag andas. Jag är okej. Efter femton år och många tusen timmar, kanske det är 10 000 nu, börjar jag bli expert på något annat. På att gilla mig, som jag är.

Jag inser att min bok ”100% Charlotte – ta ditt inre ledarskap” är en slags manifestation av det. Jag klappar mig på kinden. Jag är okej, med skam och allt.

Hur är det för dig?