Får jag titta på en lägenhet jag inte har råd att köpa? Jag bevittnar hur skammen anfaller mig.

Det är visning av en lägenhet i huset där jag bor.
En vän är på besök och säger att vi ska gå på visningen.
Vi ska göra det trots att vi bara är nyfikna på hur den ser ut.
Och jag skäms som en hund.
Det är så himla intressant att se hur starka normer och värderingar jag har, som får mig att skämmas så starkt över något så trivialt.


När jag föreläser om skam och sex brukar jag säga att jag skäms varje dag. Det är verkligen sant. Och det är lite kul när jag lyckas fånga in den där känslan.

Jag rodnade visserligen inte av skam när jag gick runt i lägenheten och låtsades vara spekulant. Jag bara kände ett oerhört obehag i hela kroppen. Det var som att jag tjuvtittade på något jag inte hade rätt till. Jag kände mig som en bedragare. Jag kände mig som någon som knyckte någon annans tid. Jag kände att jag var taskig mot mäklaren.

Innan vi gick in i lägenheten sa jag till vännen att hen fick prata. Själv gick tyst, nästan lite hukad runt. När vännen och mäklaren småsnackade lite, så där som en bostadsspekulant gör med en mäklare, så kände jag ” ta mig härifrån”. Och jag gjorde verkligen en försiktig och snabb genomgång av lägenheten.

Så fort det var möjligt gick jag ut i hallen, tog av mig skorna och gick därifrån.

Och jag kan verkligen fascineras av detta. Att det är så lätt för mig att känna mig som en tjuv om natten. Kanske är det så att jag ska gå på en massa lägenhetsvisningar bara för att träna på att se vad som händer med mina skamkänslor i situationer som dessa. För någon dag kommer jag ju att behöva titta på bostäder igen. När kan mitt system tillåta mig att titta på en bostad? När jag redan har ett lånelöfte?

Det är egentligen inte det som är det viktiga här.

Det visar mer hur lätt jag kommer i kontakt med känslan av att skämmas. Jag kan få kalla kårar längs ryggen om jag tänker tanken att mäklaren skulle säga något som: ”Har du verkligen råd att köpa den här lägenheten? Har du ett lånelöfte?”. Huuu.

Så jag har verkligen fortfarande en massa skam i kroppen.

Den stora skillnaden jämför med tidigare är att jag är medveten om det och att jag kunde bevittna dem. Jag agerade inte på dem. Jag gick ju ändå och tittade på lägenheten. För mig är det ett sätt att hantera skam. Att tillåta att det känns. Att sakta men säkert bli mer bekväm med att känna mig obekväm.

Vad sätter igång dina skamkänslor?