Veckokrönika: I dag är stora ljugaredagen - också. God Jul!

Julafton är förmodligen den dag då föräldrar ljuger allra mest för sina barn.
Förr i tiden slogs det förmodligen bara av svaret på frågan: Hur kommer barn till? Då generade föräldrar började prata om storken...
En dag som denna kan det vara läge att reflektera över ärlighet, sanning och lögn.
Om nu ärlighet är en dygd... hur kommer det sig att vi ljuger så mycket?
Och vilka är dina motiv för att ljuga? 


Vi kan ljuga av väldigt många skäl. För att bevara en hemlighet. För att vi vill överraska någon. För att vi vill att världen och livet ska vara lite mer magisk.
För det är ju något magiskt med tomten, till exempel.
Det finns också de som slår sig på bröstet och säger, jag är alltid ärlig: "Jag säger bara som det är". Det är de som tycker det är viktigt att - oombedd - tala om för alla vad de tycker om allt.
En sådan person skulle kunna gå fram till någon och säga: Vilket fult tomteskägg du har.
Det finns något brutalt i den ärligheten som jag inte gillar. Jag skulle kalla det ett slags självrättfärdigande.




Och så finns den där ärligheten som kan kännas så svår. När det är lätt att – och till och med påbjudet att – småljuga eller dra till med en vit lögn. Den slags oärlighet som vi är präglad av. Där människor som möter ärligheten tycker att vi hellre borde ljuga, att den som säger sanningen är brutal och känslolös – alltså ungefär samma reaktion som de okända individerna på stan som möts av någon som, mest för sin egen skull, går omkring och är ärlig.

Detta kan bli väldigt aktuellt i juletider. Du kanske får en gåva du inte uppskattar. Vad säger du då? Eller någon visar glädjestrålande sin nya present och frågar vad du tycker? Vad blir ditt svar om du alls inte gillar't?





Är det då, för dig, okej med att småljuga? 

Har du lärt dig att sanningen sårar? 

Att det är du som är ärlig som gör fel?

Det har jag. Det tror jag varenda barn i Sverige lär sig. 

Vi socialiserar in i att ljuga. 

Det är till och med så att vuxna lär barn att ljuga.

Vi socialiseras in i att ha hemligheter, i att skapa förväntan i att vänta på tindrande barnaögon.

Det är värt att reflektera över. 

Vad är det vi lär våra barn kring sanning och lögn?

 Hur många har inte sagt till barn att de ställer fel frågor och hyschat på dem?

”Mamma varför är den farbrorn så tjock?” 

Vi har fått lära oss att det är så pinsamt, så fel – och att det är bättre att ljuga eller inte låtsas som någonting.
Amerikansk forskning visar också att det är föräldrar som lär barn att ljuga.

– Vi är förvånade över hur ofta föräldrar ljuger för sina barn, säger Kang Lee vid universitet i Toronto . Våra resultat visar att även föräldrar som verkligen framhäver hur viktigt det är med ärlighet ändå ljuger för sina barn.

Det kan till exempel handla om att låtsas att en död släkting har blivit en stjärna i himlen eller att polisen kommer och tar barnet om det inte slutar gråta.

Få tänker på att vuxna med största sannolikhet skulle klara en nyfiken fråga från ett barn. Tänker jag.

Jag är vältränad i att vissa den där hänsynen som gränsar till lögn. Mitt sätt att tackla det har varit att försöka se något positivt i till exempel de nya glasögonen: Fin färg. Det är bra att du gillar dem. Smaken är ju olika.

Men på direkt frågor försöker jag undvika att ljuga. ”Skulle du vilja ha ett par likadana? Nej? Varför då? Jag tycker inte de är snygga.

Jag tror att det är viktigt att försöka vara ärlig och samtidigt se om och när man är brutal på någons bekostnad. Jag tänker att den som ”letar offer” på stan att skälla ut eller förnedra, inte har så mycket med ärlighet att göra. Och jag tänker att det är lättare att lita på den som faktiskt är ärlig. Som vågar säga: ”Den där kjolen passar dig mindre bra.”

Hur skulle det kännas för dig om du inser att det mesta du hör från din omgivning är lögner eller halvlögner? Hur skulle det påverka din världsbild? 

Hur ärlig kan du vara och det fortfarande känns bra?

Kanske är det så att tomten ändå finns? Djupt inne i mitt hjärta när jag hoppet, medan jag slår in mina julklappar.