2016: Kärlekskrigaren aktiveras. Vilket är ditt livstema?

Jag vänder blad. Ett nytt år har börjat. Har jag förväntningar? Har jag önskningar? Har jag gjort en visionboard? Har jag satt tydliga mål? Har jag klara visioner som jag vill sträva emot.
Ja och nej.
Mitt liv är så paradoxalt. Just nu kan jag inte försöka skapa min framtid. Nu är jag i mitt nu och släpper taget … och ändå ser jag vägen där och vandringen pågår.


Nyligen hade jag en upplevelse som var ut över det vanliga. Det befann sig en man i rummet. Jag kände en hunger efter njutning. Samtidigt kände jag ett ursinne inuti mig. Det var som att jag, för en stund, representerade alla kvinnor genom alla tider som blivit kränkta av män. Det var som att både han och jag representerade något annat och något mer än våra fysiska gestalter. Som att vårt varande iscensatte något som jag behövde se och känna.

Ursinnet fanns där, vrålet fanns där, varenda muskel i min kropp spändes. Det var som att den sa: Det räcker nu! Jag passerade igenom ursinnet och på andra sidan fanns gråt. Med vidöppna ögon grät jag en förtvivlan över så många kvinnors förödda liv, så mycket tillbakahållen kvinnokraft, så mycket tillbakahållen njutning och längtan, så mycket rädsla för att vara fel, bli bestraffad, hamna i skamvrån.

I nästa sekvens får jag ont längs pubesbenet. Jag ser bilder av en man med svärd som hugger mig i delar. Jag känner mig dö, någon gång för mycket länge sedan. Jag tillåter döden att finnas där. Jag är rädd, jag är ensam, all min kraft rinner ur mig.

Och samtidigt känner jag att på ett djupare plan kan ingen döda mig. Inget förtryck, hur det än ser ut kan döda mig, för jag är egentligen inte rädd. Jag släpper taget och känner alla förnimmelser som fladdrar förbi.

Då kommer den, kraften kommer tillbaka, den kommer och är nu otämjd, den är fri. Den kommer nerifrån jordens inre, den förs in genom mina fötter, får min yoni att glöda och sprider sig sedan upp i hela kroppen. Jag ser ett svärd i mina händer, kärlekskrigarens svärd, ett svärd vars roll är att sprida kärlek. Det kommer varken att finnas blod eller hat på svärdet, det är något annat. Det är som att det finns en arketypisk skillnad mellan krigaren (warrior) och soldaten (soldier) och att det finns en kraft hos krigaren, som nu finns i mig och att jag nu ska fortsätta sprida mitt kärleksbudskap på de sätt jag kan.

Efteråt är jag utmattad på ett skönt sätt. Jag känner mig sårbar och stark. Jag känner att jag ska möta världen, där såren efter kränkningarna är läkta och där ärren är på väg att suddas ut. Jag ser en värld där såren mellan män och kvinnor äntligen har läkts, där rädslan tar mindre plats, en värld vi samskapar.

Så jag har en slags vision, eller kanske snarare visioner. De kommer inifrån mig och är inget jag kan tänka fram. Därför går det bara inte att skapa ett visionboard för mig i år. Livet kommer att veckla ut sig framför mig. Jag fortsätter med det jag redan gör, adderar med nätkurser och känner en tillit till att jag möter fler som tittar åt samma håll. Jag släpper taget, jag överlämnar mig och ser dagen och året nyfiken an.

Hur möter du framtiden? Dagen? Stunden? Nuet?

Charlotte Cronquist är författare och coach med inriktning på relationer och sexualitet.