Tänk om vi alla bidrar till grymhet som påminner om Auschwitz?

Skor i Auschwitz. Den bilden räcker för mig. 

I biomörkret möter jag människor som skyfflar in döda människokroppar som ska brännas efter att de har gasats ihjäl.
Extrema närbilder på dem som tvingas delta. Auschwitz som ett slakthus. Döda kroppar som omnämns som ”den” och den totala avsaknaden av humanitet.
Så ser jag en film om vad som händer i ladugårdar och på slakterier och jag blir illamående.
Likheten med nazisternas koncentrationsläger är slående. Hur kan jag försvara hamburgaren eller mjölken i min caffe latte?




1991 befinner jag mig i Frankrike. Jag besöker en enorm äggproducent. Ägaren berättar stolt hur hennes föräldrar hade överlevt Auschwitz och att de, när de kom hem, bestämde sig för att aldrig mer vara hungriga. Lösningen var att starta en äggfabrik.

Jag går runt i fabriken där det finns runt 100 000 hönor. Jag passerar de små burarna. Ljudet är enormt. Det stinker. Hönorna är tilltufsade. De hackar på varandra. Äggen ramlar ner på ett löpande band och förs vidare, ut till dig och mig.

Jag befinner mig i ett koncentrationsläger för hönor och jag mår illa, både fysiskt och psykiskt och undrar om ägarna någonsin reflekterat över att de själva, för att överleva, skapat detta inferno, denna spegling av sina egna tidigare erfarenheter.

I går gick jag och såg Sauls son. En film om en lägerfånge i Auschwitz som fått jobbet att mota in folk i gaskamrar, desinficera dem, vräka in döda människokroppar i ugnar, hälla ut aska i floden, leta reda på värdesaker i de dödas kläder. Han är som en levande död och kan vilken sekund som helst bli dödad av de tyska soldaterna. Bland liken upptäcker han sin son och vill till varje pris låta sonen få en värdig begravning.

Det är en film fylld av våld, fylld av bristen på människovärde, fylld av att vara helt utelämnad till andras nåd eller onåd. Ett helvete. Filmen berör mig djupt. 

Så sätter jag mig framför datorn nu på förmiddagen. Häromdagen i går såg jag hela Cowspiracy och i dag ser jag en föreläsning av Gary Yourovsky, som på ett brutalt rakt sätt berättar varför han är vegan och varför han tycker att alla som lyssnar ska välja bort att äta djur, ägg och mjölk. Hans stil gör så när att jag slutar lyssna alldeles i början, för han gör analogin just med koncentrationsläger och det är, till den början, lite svårt att ta. Han talar om djurens rätt, djurens värde och om huruvida vi har rätt att hålla djur och mörda djur på det sätt som vi gör. Men jag väljer alltså att stanna kvar och lyssna.

Jag tror detta är vad som ofta händer, i alla fall händer det mig: Jag anar att det finns en sanning, ett perspektiv, som jag inte riktigt vill ta till mig för att det kommer att tvinga mig till att ändra min livsval, det får konsekvenser, det tvingar mig att öppna ögonen, trots att jag helst av allt vill blunda, eller vända blicken åt ett annat håll. Det är jobbigt att ifrågasätta sina livsval, jobbigt att ändra beteende, det kan vara obekvämt att välja nya förhållningssätt. Kanske det också finns skam där, skam över oviljan till att se verklighetens brutalitet.

Jag rekommenderar dig att se den här föreläsningen och att andas dig igenom de avsnitt som du värjer dig emot, för att se vad som händer när du tar emot budskapen. Tänk om vi mest av allt är indoktrinerade till att tro att vi behöver kött, mjölk och ägg? Tänk om det rent av är hälsovådligt? Tänk om en mycket stor andel av de djur som vi äter eller får mjölk eller ägg ifrån behandlas illa och lider? Tänk om det är så att djurhållningen faktiskt är det som bidrar till svält och jordens utarmning? Tänk om det finns ett tydligt samband mellan livsstilssjukdomar och att vi äter dessa produkter? Tänk om det är otroligt själviskt och kortsiktigt att äta dessa produkter? Tänk om det finns alternativ som är bättre för kroppen, bättre för planeten och som innebär att inga levande varelser behöver lida? Vad händer då? Vad händer när vi vågar börja tänka de tankarna? Vad händer när vi agerar utifrån det?

Under många år har jag jobbat med sexualitet och relationer och jag har mött en del motstånd. Ändå undrar jag om det inte upprör mer att ifrågasätta de val vi gör med varje tugga vi sväljer? Att det känns mer hotfullt med någon som säger: Jag vill pröva ett annat, mer hållbart sätt att leva? Och om det är så: Var kommer rädslan ifrån?

Jag andas och känner en stark önskan att ge mitt lilla bidrag. Sitter just nu och dricker mitt kaffe med varm havremjölk. Det smakar gott.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare.
Love is the answer.