Veckokrönika: Jag fyller år. Hipp, hipp, hurra!

Så kommer den där dagen med jordgubbar, hallon och grädde på chokladen. Min födelsedag.

En gång i min ungdom vaknade jag upp till en kör av röster, det stod 15 personer runt sängen och sjöng för mig. Så vackert att jag blev generad.

I år blir det något helt annat, på tu man hand och med hälsningar via fjärrkommunikation. 



Jag föddes den midsommarafton då min pappa fyllde 25 år. Vilken present jag var till mina unga föräldrar! De har beskrivit den sommaren som en jordgubbs- och getingsommar. Själv minns jag så klart ingenting, även om det finns en del svartvita foton från min bebistid i livet.

En sådan här dag är det lätt att tappa nuet, att tappa meditationen och att istället fångas in av tankar på det som varit, på livet, på stegen i livet, på det som har fört mig hit.

Och det är relevant att då och då göra tillbakablickar, tillåta sig minnen, göra bokslut … och samtidigt att inte tappa bort sig i det som är som suddiga foton från en svunnen tid eller drömmar om vad jag önskar komma ska.

En våreftermiddag då jag var 17 år fick jag se livet passera revy, på riktigt. Långt senare inser jag att jag var med om en inför döden-upplevelse. Jag sitter som passagerare i en bil som ska svänga ut på en huvudled. Jag ser en bil som kommer från vänster på huvudleden. Bilföraren gasar för att köra ut på den större vägen och jag skriker: Stanna! Kör inte! Men bilföraren kör.

Jag vet att vi kommer att krocka och från det ögonblick då jag är medveten om att det kommer att smälla börjar livet passera inför min inre blick. Det startar med att jag sitter i bilen och går sedan bakåt och när smällen kommer så är jag tillbaka vid födelseögonblicket.

Det var som att hela mitt väsen var beredd att dö då.

Så skakar jag på mig. Jag lever. Min upplevelse är att det är helt tyst, bortsett från ylandet från en skadad hund. Jag tar mig ur bilen och står mitt i korsningen med en stickning i händerna. Jag står och plockar upp de maskor som jag tappat i krocken.

En kvinna kommer fram till mig, säger att jag är i chock att jag ska flytta på mig. Jag tittar på henne och säger:

– Jag är inte i chock, men jag måste plocka upp maskorna först.

Efteråt vet jag att jag verkligen var i chock. Bilen jag suttit i var bara skrot och hade smällen tagit en decimeter längre bak hade föraren förmodligen dött. Det ser ut som ett slagfält på vägbanan, jag ser den skadade hunden, jag blir medveten om att föraren tappat sina glasögon, men det är som att jag inte riktigt är där. Min kropp är relativt hel. Jag har haft änglavakt. Men jag kan inte ta in hela situationen, jag kliver in i detaljen, maskorna på stickan, det är som att det är det enda jag klarar av att överblicka i den här situationen.

Jag kan fascineras av den där livsrevyn jag fick. Under själva upplevelsen var det som att det tog lång tid att uppleva livet baklänges, i själva verket kan det ha handlat om några få sekunder. I kritiska situationer är det som att klocktiden förvandlas och jag kliver in i en annan rymd där tidsupplevelsen är helt annorlunda. Det är som att det då verkligen går att fråga sig om tiden finns, om tiden är en illusion?

Nu är jag här, på en födelsedag, jag andas just nu. Det är detta som är livet. Andningen. Beröringen. Vad jag ser, hör, känner. Vad som doftar och smaken i min mun. Det är hit jag behöver komma tillbaka, när jag gjort utflykter i minnenas allé.

Så i dag ska jag njuta av jordgubbarna, av att vara med och i mina sinnen och att möta det som sker. Kanske blir de en stunds meditation? Kanske få jag lekfull beröring? Kanske kommer jag att få höra hälsningar från människor jag älskar? Kanske händer helt oväntade saker.

Det är magiskt att leva. Livet är ett mirakel. Tänk att jag får vandra här, får känna så mycket liv i mig, får känna så mycket kärlek, får känna mig som en så orgasmisk människa – och tänk att allt detta sker i närvaro och nära.

Tack livet, tack mamma och pappa som tog mig hit. Tack för min förmåga att ta emot det. Tack alla känslor, tack alla förnimmelser och tack alla minnen, alla erfarenheter som har tagit mig ända hit.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Den bästa födelsedagsgåvan jag kan få är att du är med och skapar #100procentpoddens framtid. Det gör du genom att satsa 1 dollar när jag publicerar ett nytt avsnitt. Tillsammans skapar vi en mer kärleksfull värld, där podden är ett av mina bidrag. Det är superenkelt att göra. Kolla här.