Lever du sant mot dig själv?

Under flera år arbetade den australiensiska författaren Bronnie Ware med att vara med döende människor i deras hem.

Hon brukade fråga dem vad i livet de ångrat mest. Hon såg ett mönster, där några saker ständigt dök upp.

Det som de allra flesta hade velat var:

”Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte livet som andra förväntade av mig.”

Just det är ett av huvudskälen till att jag ägnar mina dagar åt det jag gör: Jag vill leva sant mot mig själv och bidra till att andra också gör det.

Jag vill inte ligga på dödsbädden och bittert ångra att jag levt som en kopia och inte som ett original.

Det är så märkligt det här med rädslan att göra fel, rädslan att sticka ut, längtan efter bekräftelse, rädslan för att bli övergiven, längtan efter att känna sig som en del av gemenskapen.

För att slippa rädslan och för att känna bekräftelsen har jag många gånger varit beredd att kompromissa bort mig själv. Ibland kanske jag  inte ens varit medveten om det. Ibland kan det vara att rädslan har ett så starkt grepp om mig att jag inte ens märker den.

Jag möter klienter som spänner blicken i mig och orden forsar ur munnen på dem och de säger saker som:

– Så gör man bara inte.

– Det kan jag omöjligen göra.

– Sådan är inte jag.

– Så här måste jag göra.

När vi tillsammans skrapar lite på ytan kan vi se att det snabba avfärdande svaret ofta är en automatreaktion. Det sägs utan att klienten har tänkt efter och det snabba svaret bygger på en kanske omedveten föreställning om hur livet ska vara och hur klienten bör uppträda. Det börjar bli spännande när vi tillsammans tittar närmare på de där föreställningarna.

För är det verkligen sant att jag inte kan göra vissa saker, att jag måste göra på vissa sätt, att jag är på ett speciellt sätt… eller handlar det mer om inlärda beteenden och värderingar?

Jag menar att vi både medvetet och omedvetet genom livet lär oss vad som är ett acceptabelt eller uppskattat beteende. Samtidigt lär vi oss – ofta den hårda vägen – vad vi blir bestraffade för. Och därför är det självklart lättare att leva i föreställningen att livet måste levas på ett visst sätt.

Men vad händer då med den du egentligen är? 

Vad händer med dina drömmar, din längtan, dina behov? 

Vad händer när andra blir viktigare än du själv? 

Vad händer när det blir viktigare att de ska tycka om dig, än att du ska må bra?

Jag tror att det är viktigt att verkligen reflektera över de här frågorna. 

Vems liv vill du leva? 

Ditt eget eller det du tror att andra förväntar dig av dig?

Vad spelar det egentligen för roll om du ibland inte lever upp till de förväntningar som du tror att andra har på dig och istället gör självständiga val? 

Hur skulle det kännas när du ser tillbaka på ditt liv?

Det är så lätt att säga att något är omöjligt, 

eller att något är fel, eller att göra en snäv definition 

av dina egna möjligheter. 

Men varför det?

Jag brukar säga att vi föds som original, men att många av oss dör som kopior. 

Och det är just den känslan av ånger som de döende människor som Bronnie mötte ger uttryck för.

Jag drar mitt strå till stacken för att fler ska våga vara 100% sig själva, inifrån och ut. Jag kallar det för att ta det inre ledarskapet. Du kan få del av det genom att läsa boken 100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap, eller genom att gå en kurs med mig, genom coaching, genom att följa den här bloggen, eller genom att gilla min sida på Facebook.

Kärlek

PS: Bronnie Ware har skrivit boken: ”De fem saker människor ångrar mest på dödsbädden – ett liv förändrad av de kära avresande”.