Livet: Den tunna linjen mellan narcissism och självkärlek

Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är?
Du har säkert sett den elaka drottningen i Snövit många gånger.
Men hur vanligt är det att du ser en tvättäkta narcissist i henne?
Var går den tunna linjen mellan narcissism och självkärlek?

Nog har jag sett många unga flickor försjunkna i sin spegelbild genom åren. Men det räcker inte för att betrakta dem som narcissister. Världen runt dem finns, även om finnen på näsan för en stund får oproportionerligt stort fokus. Detta betraktande handlar dessutom sällan om självförhärligande, utan snarare om felsökande.

För mig handlar narcissism om att bli så försjunken i sig själv, sitt eget öde och sin egen spegelbild att allt tonas ut och medkänslan försvinner. Det handlar om att tycka att en själv är världens centrum och den vackraste i denna värld. Det är som att personen, likt drottningen i sagan, tror att världen enbart är till för henne och att hon har rätt att handskas med omvärlden precis som hon vill. Är detta dessutom parat med en del psykopatiska drag blir det en intressant giftcocktail för omgivningen att möta. För beteendet är ofta nyckfullt. Det mest kännbara för den som är i närheten kan vara dennes bristande medkänsla, dennes förmåga att med en oskyldig blick frånsäga sig sitt eget ansvar. 

Ursprunget till narcissism är denna berättelse ur den grekiska mytologin

Narkissos var inom grekisk mytologi en vacker ynglig. Han var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek , men problemet var att han avvisade varje kärlek. Han blev dömd att förälska sig i sin egen spegelbild. Narkissos förtynade inför den damm där han fick se sig själv och förvandlades till slut till en pingstlilja som fått hans namn narcisser. 

Källa Wikipedia


Den unga flickan framför spegeln gör troligen något helt annat än odlar narcissistiska drag. Det troliga är att hon ägnar sig åt träna upp förmågan till självkärlek. Hon tränar på att verkligen se sig själv och även om hon till en början lägger märke till det som känns fult eller otillräckligt, kan det också leda till att hon ler mot spegelbilden och upptäcker en viktig människa att älska.

Jag märker att det finns en del tabun runt självkärlek och att den lätt blandas samman med annat. Den som visar sig själv omtanke, den som sätter gränser, den som ibland säger nej till andra, kan ses som egoistisk eller bortskämd. I ett samhälle präglat av Jante, där normen är ”Du ska inte tro att du är något” blir alltså självkärleken till något som misstänkliggörs, avvisas eller skambeläggs.

När jag kan titta mig i spegeln och älska den jag ser blir både jag och världen mjukare och skönare att leva i.

Möter en då personer som dragit självkärleken till narcissism och själförhärligande är det ganska lätt att hålla med jantelagsanhängarna. ”Hen tänker ju bara på sig själv. Hen är ju helt självupptagen.”

Jag menar att det är viktigt att tillåta självkärleken att flöda, eftersom den enligt min erfarenhet bidrar till att det blir lättare att bli kärleksfull mot andra. När jag brustit i självkärlek är jag mer dömande både mot mig själv och min omgivning, jag är hårdare, mer lättstött, mer retlig, mer bitchig. När jag kan titta mig i spegeln och älska den jag ser blir både jag och världen mjukare och skönare att leva i. Behovet att ge igen eller att sätta någon på plats försvinner. Det finns så mycket färre anledningar till strid.

När jag då medvetet bidrar till min egen och till andras självkärlek finns där narcissistspöket som flåsar mig i nacken. Till en början kan det kännas befriande med en person som helt skamlöst älskar sig själv, som tar plats i sitt liv, som sätter gränser, som med hög röst säger Jag är den viktigaste i mitt liv. 

Sedan kan en obehagskänsla komma smygande och det är när jag märker att samma person också säger: Jag är viktigast i världen, mina behov ska alltid gå före alla andras, jag kan trampa över andras gränser eftersom mina alltid är viktigast och jag inte behöver känna in andras. 

Sen ser jag hen sätta sig framför spegeln, försjunka i den, bli fascinerad över sin egen fullkomlighet utan att vara medveten om sitt uppblåsta ego och risken för att hen en dag ska explodera eller möjligen drunkna i sin egen självtillräcklighet är uppenbar.

Ett av skälen till att självkärleken varit svår för mig är att jag mött människor som sagt att jag är egoistisk eller bortskämd när jag säger nej till andra, för att jag själv behöver vila eller en stund för mig själv. 

Alla de gånger jag blivit skuldbelagd för att uttrycka mina egna behov och så backat och fogat mig i andra personers önskningar eller behov uttryckta med större aggressivitet. Rädslan för att bli dömd som egoistisk eller rent av narcissistisk har alltså gjort det svårare för mig att se att jag behöver ta hand om mig och mina behov – och att det inte behöver ske på någon annans bekostnad. Det är viktigt att jag verkligen kan skilja mina behov från andras och att ta helt ansvar för mig själv och välja när det är lämpligt att hjälpa andra.

Kanske är det också så att den som är ovan vid att känna egna behov och att tillfredsställa dem under en övergångsperiod dras lite åt det narcissistiska. Det må vara hänt. Ingen är perfekt. Det tar tid att lära in nya beteenden. Så låt inte rädslan för att bli dömd av andra eller verkligen bli den fullblodsegoist som narcissisten oftast är hindra dig från att verkligen älska den enda personen som du med säkerhet kommer att leva med i resten av ditt liv.

Vill du tillåta dig att älska dig själv? Ett första steg kan vara att älska kroppen och se hur mycket rädslan för att bli dömd av andra har hindrar dig från självkärlek. Gå min webbkurs Älska kroppen och få en mer avslappnad och kärleksfull relation till dig själv - och till andra.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer