Veckokrönika: När jag inte behöver förstå kan jag simma i ett hav av närvaro
I vilken mån förstår jag världen, det som sker utanför mitt fönster, det som sker i sociala medier, i politiken, på planeten?
Och hur stor är meningen att verkligen förstå? Vem kan till exempel med säkerhet förklara eller förstå det som gör vem USA väljer som president?
Nu är jag med om upplevelser som är bortom att förstå eller förklara. Där jag uppmuntras att uppleva. Och det är befriande, och lite ovant.
I går upplevde jag Satyagraha på Folkoperan i Stockholm.
Den 9 november var en märklig dag i mitt liv. Vi vaknade före sex, hörde att Trump nog hade vunnit valet och lät webb-teven vara en del av vårt liv i några timmar. Utanför föll snön i stora sjok. Det var som om hela stadens ljud dämpades av den fallande snön och innan dagen var slut hade jag gjort årets första snöängel.
Alltså på teveskärmen skildrades ett maktskifte och en nation vars medborgare av något skäl röstat på ett annat sätt än förståsigpåarna hade trott i förväg. Jag hade själv också försökt förstå vad som skulle avgöra vem någon lade sin röst på och haft mina teorier, som där i snöfallet framför datorn föll till marken som snöflingor.
Jag gick inte utom porten förrän till kvällen. På den lilla gatstumpen utanför hade folk trampat upp små stigar, så den granne som kom emot mig möttes med en lätt omfamning, det enda sättet att undgå att sticka ner fötterna i djupsnön. Lätt surrealistiskt och härligt att få en oväntad kram tillsammans med ett fnissande konstaterande om vad snökaos kan bringa.
Så befann jag mig på Folkoperan, efter att ha åkt tunnelbana genom stan och sedan snubblat över de oplogade gatorna. En stad inbäddad i våt bomull och jag som inte varit beroende av att ta mig någonstans under dagen bara älskade det vykortslika över staden.
I programbladet sägs också att meningen är att vi ska uppleva föreställningen, snarare än att förstå den. Och det är där jag hamnar.
Så skönt det är att för en stunds släppa allt från snöröjning till världspolitik och vara i det som livet verkligen är: Här och nu, just nu. Det liv som jag upplever starkare när jag inte kräver att jag ska förstå. När jag sjunker in i närvaron och tillåter mig att simma i det där oemotståndliga havet.
På hemväg funderar jag på vid vilka tillfällen jag upplever det där totala. Första gången jag upptäckte de var jag bokstavligt i ett hav, simmande med snorkel bland delfiner. Andra gånger upplever jag det i meditation, eller i älskog, men också i musikupplevelser. Jag kände det nyligen i ett kyrkorum, under en konsert. Och jag tänker (ja just tänker) att ju mer närvaro jag tillåter, desto mer kommer jag att vara i den och släppa taget om tyngande tankar… och sedan, när det krävs, kan jag ha en extra fräsch tankemaskin som haft tid att vila och njuta av att vara och som nu kan både tänka och agera, möjligen till och med lite friare än vanligt.
Efter föreställningen. Inga bilder fick tas medan den pågick. |
Charlotte Cronquist är kärlekskrigareLove is the answer