charlottecronquist

Veckokrönika: Hur många gånger ska jag be om ursäkt?





Hon står mitt emot mig, tittar mig i ögonen och säger:
I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.
Hon säger det om och om igen och efter en stund bryter jag samman.
Jag inser att jag brukar vara den som ber om ursäkt.


Jag befinner mig i en av mina kvinnocirklar. Stämningen är tillåtande. Jag känner mig totalt fri att vara jag. Det är ett rum av värme där var och en är precis där hon är i ögonblicket. Maskerna är bortslängda. Här samsas skratt och tårar och allt däremellan. Vi brukar flöda till musiken och när detta händer har jag precis fått en beröring där instruktionen: "Berör kvinnan framför dig som om hon är det allra värdefullaste."
Kanske är detta det som gör mig så öppen.

Till kvinnan som står mitt emot mig, med en hand på hennes hjärta har jag precis sagt: I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.
Jag ser tårar i hennes ögon. Jag känner äktheten i mina ord - även om det inte är just henne jag be om förlåtelse.
Ändå blir jag förvånad över vad som händer när vi byter roller. När hon upprepar de där orden om och om igen från mitt hjärta.
Jag håller ögonkontakten, mitt väsen tar emot hennes ord, och min kropp börjar skaka, tårarna bränner och börja falla. Det börjar kännas allt mer outhärdligt att ta emot orden. Det är som att det är helt obegripligt att någon vill be mig om förlåtelse. Det är som att det omvända känns ofattbart. Jag bryter sakta samman. Jag känner hennes hand mot mitt hjärta, jag känner min hand mot hennes hjärta, jag ser kärleken i hennes ögon och det blir allt svårare att ta emot orden. Kan jag verkligen förlåtas?

Vi släpper taget om varandra. Jag stor själv. Musiken spelar högt och jag är fri att göra vad jag vill - eller vad min kropp vill. Det kommer ett skrik ur min strupe, eller snarare det väller upp ett skrik från de innersta djupen. Det är ett urvrål som kommer ur mig. Ett urvrål som handlar om en längtan och ett urvrål som är transformerande.
Jag får starka bilder av hur jag, gång efter gång, oräkneliga gånger, bett om ursäkt, bett om förlåtelse genom mitt liv. Min kropp skakar av gråt. Jag upplever alla de gånger då jag bett om ursäkt – med eller utan ord – för att få vara med i gemenskapen. Jag upplever hur många gånger jag lagt mig ner, blottat strupen och sagt: Döda mig då, bara jag får vara med. Jag upplever hur många gånger jag svikit mig själv, genom att be andra om ursäkt. Jag upplever den ovärdighet som finns i detta beteende, min beredskap att huka, att vika undan, att inte stå upp för mig själv, att böja mig i konflikter, för att det är värre att se någon annan ledsen än att freda mig själv.

Det finns ett ursinne djupt där inne i mig. Jag känner hur kärlekskrigaren i mig uppgraderas inuti mig,  jag känner hur viktigt det är att stå kvar, att inte vika undan och istället tillåta mig känslan av att jag är värd respekt, att jag har rätt att ta emot någons förlåt eller ursäkt.
Kanske är det så att den ovärdighet som så länge (men inte längre) har haft herraväldet över mig har gjort att jag ibland inte hört en del av de ursäkter jag kanske har fått. Jag vet faktiskt inte.
Alldeles nyligen skrev jag ett brev till en vän jag älskar, men sällan har kontakt med. Hen tar ännu mer sällan initiativ till kontakt och ändå tar jag på mig hela skulden för att vi hörs så sällan. Jag bad hen om ursäkt för detta tre gånger på kanske tjugo textrader. Jag fick ett snabbt svar där hen bad mig sluta ta hela ansvaret för vår relation. Det gav mig en tankeställare och kanske var det just det brevet som lade grunden till kvällens eruption? Jag vet inte.

Jag inser hur många relationer jag tar ansvar för, hur ofta jag tar på mig skuld för bristande kontakt – trots att det i åratal varit jag som tagit ansvar för den kontakt som faktiskt blir. Så trött jag är på att ta på mig skuld för detta. Så trött jag är på att be om ursäkt och en sådan djup längtan det uppenbarligen finns i mig att möta någon som ber mig om ursäkt.

Jag är tacksam över detta och hoppas att kraften jag känner idag stannar kvar. Att jag slutar ta överansvar för andra. Att jag verkligen känner mitt värde. Att jag kan känna mig trygg i mig själv även när det blåser och jag inte får särskilt mycket support av omgivningen. 


Tack, tack, tack.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Related

Veckokrönika: Att komma hem efter en veckas sexkurs

När jag sitter i cirkeln den sista timmen av kursen avslutar jag med att säga att jag känner oerhört djup tacksamhet till min partner som öppnat sitt hjärta för mig och som stött mig till fullo att...

Veckokrönika: Malmö i ett nytt ljus

Jag är på resa längs memory lane. Återvänder till platser där jag varit så många gånger tidigare. Det sticker till lite i hjärtat.Sedan påminns jag om det självklara. Nu är det nu.Livet lever jag pr...

Veckokrönika: Jag upptäcker en värld bortom den stängda dörren.

Jag sitter bakom den stängda dörren och flämtar. Jag försöker känna om hela jag är med. Tidigare gånger då jag har stängt dörren och börjat om på nytt, har jag glömt kvar delar av mig själv på an...

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon
:noprob:
:smile:
:shy:
:trope:
:sneered:
:happy:
:escort:
:rapt:
:love:
:heart:
:angry:
:hate:
:sad:
:sigh:
:disappointed:
:cry:
:fear:
:surprise:
:unbelieve:
:shit:
:like:
:dislike:
:clap:
:cuff:
:fist:
:ok:
:file:
:link:
:place:
:contact:

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

onlinekurser
Charlotte Cronquist erbjuder onlinekurser om tantra och relationer.

coaching

100%-podden

Senaste inläggenMest läst just nu

Senaste inläggen

Vill du känna pirret i dig? Testa tantra!

Innan jag mötte tantra, hade jag haft en grå och vilsen period i livet.Vem var jag? Vad ville jag? Vad behövde jag? Vad önskade jag?Och jag hade svårt att finna vettiga svar. Jag levde ett till synes ...

I tantra möter du dig själv: ”No mud, no lotus”

Jag har ett favorittalesätt när det gäller tantra och det är ”no mud, no lotus”.Det går att tolka på flera nivåer. Du behöver ta med hela dig själv, för att blomma ut i tantra, är en.Och för att göra ...

Se närmare på hur ditt ego fungerar

 Har du varit med om att säga ”allt är bra” och samtidigt haft fingrarna korsade bakom ryggen? Har du låtsats som du regnar, samtidigt som du är jätteledsen? Har du försökt hålla skenet uppe infö...

Tantra kan vidga din värld

 Länge var min värld ganska liten - för jag accepterade bara det som gick at vetenskapligt bevisat. I princip. Nu har världen blivit så mycket större - och jag tackar tantra och meditation för de...

Tantra: När är du intim med någon?

 Vad får du för association om jag säger: "Jag var intim med hen"?Precis. Förmodligen är du som de flesta och tänker att "var intim" är ett sätt att beskriva sex, utan att behöva nämna just det o...

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

4443371
item