https://lustochliv.blogspot.com/2017/03/veckokronika-hur-manga-ganger-ska-jag.html
Hon står mitt emot mig, tittar mig i ögonen och säger:
I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.
Hon säger det om och om igen och efter en stund bryter jag
samman.
Jag inser att jag brukar vara den som ber om ursäkt.
Jag befinner mig i en av mina kvinnocirklar. Stämningen är tillåtande. Jag känner mig totalt fri att vara jag. Det är ett rum av värme där var och en är precis där hon är i ögonblicket. Maskerna är bortslängda. Här samsas skratt och tårar och allt däremellan. Vi brukar flöda till musiken och när detta händer har jag precis fått en beröring där instruktionen: "Berör kvinnan framför dig som om hon är det allra värdefullaste."
Kanske är detta det som gör mig så öppen.
Till kvinnan som står mitt emot mig, med en hand på hennes hjärta har jag precis sagt: I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.
Jag ser tårar i hennes ögon. Jag känner äktheten i mina ord - även om det inte är just henne jag be om förlåtelse.
Ändå blir jag förvånad över vad som händer när vi byter roller. När hon upprepar de där orden om och om igen från mitt hjärta.
Jag håller ögonkontakten, mitt väsen tar emot hennes ord, och min kropp börjar skaka, tårarna bränner och börja falla. Det börjar kännas allt mer outhärdligt att ta emot orden. Det är som att det är helt obegripligt att någon vill be mig om förlåtelse. Det är som att det omvända känns ofattbart. Jag bryter sakta samman. Jag känner hennes hand mot mitt hjärta, jag känner min hand mot hennes hjärta, jag ser kärleken i hennes ögon och det blir allt svårare att ta emot orden. Kan jag verkligen förlåtas?
Vi släpper taget om varandra. Jag stor själv. Musiken spelar högt och jag är fri att göra vad jag vill - eller vad min kropp vill. Det kommer ett skrik ur min strupe, eller snarare det väller upp ett skrik från de innersta djupen. Det
är ett urvrål som kommer ur mig. Ett urvrål som handlar om en längtan och ett
urvrål som är transformerande.
Jag får starka bilder av hur jag, gång efter gång,
oräkneliga gånger, bett om ursäkt, bett om förlåtelse genom mitt liv. Min kropp
skakar av gråt. Jag upplever alla de gånger då jag bett om ursäkt – med eller
utan ord – för att få vara med i gemenskapen. Jag upplever hur många gånger jag
lagt mig ner, blottat strupen och sagt: Döda mig då, bara jag får vara med. Jag
upplever hur många gånger jag svikit mig själv, genom att be andra om ursäkt.
Jag upplever den ovärdighet som finns i detta beteende, min beredskap att huka,
att vika undan, att inte stå upp för mig själv, att böja mig i konflikter, för
att det är värre att se någon annan ledsen än att freda mig själv.
Det finns ett ursinne djupt där inne i mig. Jag känner hur
kärlekskrigaren i mig uppgraderas inuti mig,
jag känner hur viktigt det är att stå kvar, att inte
vika undan och istället tillåta mig känslan av att jag är värd respekt, att jag har rätt att ta emot
någons förlåt eller ursäkt.
Kanske är det så att den ovärdighet som så länge (men inte
längre) har haft herraväldet över mig har gjort att jag ibland inte hört en del
av de ursäkter jag kanske har fått. Jag vet faktiskt inte.
Alldeles nyligen skrev jag ett brev till en vän jag älskar,
men sällan har kontakt med. Hen tar ännu mer sällan initiativ till kontakt och
ändå tar jag på mig hela skulden för att vi hörs så sällan. Jag bad hen om
ursäkt för detta tre gånger på kanske tjugo textrader. Jag fick ett snabbt svar
där hen bad mig sluta ta hela ansvaret för vår relation. Det gav mig en
tankeställare och kanske var det just det brevet som lade grunden till kvällens
eruption? Jag vet inte.
Jag inser hur många relationer jag tar ansvar för, hur ofta
jag tar på mig skuld för bristande kontakt – trots att det i åratal varit jag
som tagit ansvar för den kontakt som faktiskt blir. Så trött jag är på att ta
på mig skuld för detta. Så trött jag är på att be om ursäkt och en sådan djup
längtan det uppenbarligen finns i mig att möta någon som ber mig om ursäkt.
Jag är tacksam över detta och hoppas att kraften jag känner
idag stannar kvar. Att jag slutar ta överansvar för andra. Att jag verkligen
känner mitt värde. Att jag kan känna mig trygg i mig själv även när det blåser
och jag inte får särskilt mycket support av omgivningen.