Veckokrönika: Trycker du ner handtaget och väljer ditt liv?
Hon håller handen på handtaget, är på väg att trycka ner det, kliva ur bilen och välja sitt eget liv.
Men så fryser handen till, liksom livet, och hon stannar kvar i den lugna trygga vanligheten.
Vilket liv hade hon fått om hon vågat ta språnget? Vad fanns i det olevda? Vilka rädslor hindrade henne från att välja sin egen lycka?
Första gången jag skulle skilja mig fick jag så många goda råd från min omvärld. Somliga sa att jag skulle stanna ”för barnens skull”, andra tyckte jag skulle gå.
Jag minns också första gången mina föräldrar talade om skilsmässa. Jag var i sena tonåren, pappa ringde och sa att han och mamma skulle skiljas. Jag började gråta och snyftade: Hos vem ska jag då fira jul?
När jag ser om Broarna i Madison County – filmen där Meryl Streep och Clint Eastwood inte får varandra, för att hon stannar kvar hos sin familj, trots att båda vet att deras möte är ett ”once in a life time) och hans bil försvinner från hennes lilla stad i Iowa, för att aldrig återvända igen - så undrar jag hur många som gör samma val som hon. Som stannar kvar. För barnens skull. För makens skull. För det omgivande samhällets skull. För att slippa bli dömda. För att slippa bli ensamma. Och kanske för att slippa förverkliga sina drömmar och ta ett djupt personligt ansvar för sin egen lycka.
En av de saker som jag grubblade över när jag gick i skilsmässotankar var: Är jag egoistisk om jag lämnar äktenskapet? Är jag egoistisk om jag väljer att bara vara med mina barn på halvtid? Vad är det jag kräver av livet, som tycker att detta inte räcker? Vad är det jag vill ha i stället?
I mitt fall fanns det ingen spännande fotograf, som Clint Eastwood i filmen, som lockade mig ut ur äktenskapet. Det kändes helt enkelt färdigt. Det kändes som att jag skulle förtvina och dö om jag stannade. Det var som att det fanns en stor kraft i mig som ledde mig ut och bort, trots råden och trots olyckskorparnas kraxande.
Jag tryckte ner handtaget och lämnade bilen.
Det skedde för mer än 15 år sedan. Ibland undrar jag vem jag hade varit om jag levt kvar i det stora huset i den lilla byn i Skåne. Hur (o)lycklig hade jag varit? Hur hade mitt liv sett ut?
Jag valde mig och mitt liv den gången. Kanske det underlättades av att mina egna föräldrar till slut skilde sig, eller för att jag har släktingar på min pappas sida som varit gifta flera gånger? Att skilja mig var inte den ultimata skammen – det innebar en stor befrielse. Dessutom gav jag ett budskap till mina barn: Följ din röst, lev ditt liv.
Jag möter så många människor som våndas. Jag ser handen som vilar på handtaget. Jag ser rädslan i blicken. Rädslan att lämna det trygga, det invanda – och det tråkiga. Jag ser ett val mellan ett liv med färre risker och mindre smärta och ett med större risker och större möjligheter till utveckling, kanske till och med lycka.
Jag ser alla de där övervägandena som sker. Vad ska mamma säga? Vad ska barnen säga? Vad ska vännerna säga? Hur ska jag försörja mig? Men tänk om det inte blir bättre? Jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får!
Vem tackar dig om du väljer att leva ett liv efter det du tror är andras förväntningar? Vem tackar dig för att du offrar dig för något eller någon? Vad säger du mot slutet av livet om du känt att du under lång tid vilat handen på handtaget och inte gjort något?
Många människor hamnar inte i den situationen. De trivs med sina liv och sina relationer. Detta är inte ett dilemma. Men för dig som djupt inne i dig vill ha mer av livet, fundera på detta:
- Vad är det bästa som skulle kunna hända?
- Vem och vad vill jag vara om fem år?
- Vem vill jag se i spegeln när jag är gammal och grå?
- Vem bestämmer över mina livsval?
När jag ser kärleksdansen i Broarna i Madison County känner jag en slags tacksamhet, över mitt mod att välja, att ta risker och i dag sväller mitt hjärta av lycka. Och jag lever det liv jag vill leva – även om jag vet att en del av det jag gör ses som provocerande av andra. Jag är en kärlekskrigare ... och det står jag för.
PS: Självklart är jag rädd många gånger. Men jag har makten i mitt liv. Känner du att rädslor begränsar dig? Då kan min stora välmatade onlinekurs Ta makten vara något för dig! Då får du ökad förståelse för hur du begränsar dig och vad du kan göra åt det. Det kan bli ett viktigt steg för att leva ditt liv och inte någon annans.
Här köper du kursen.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Jag tycker jag är ganska bra på att sitta i förarsätet i mitt eget liv! Men jag vet också med mig att jag kan ibland vara för snabb på att trycka ned handtaget och gå...
SvaraRaderaPrecis som man måste våga gå när något känns fel...måste man också våga prova att stanna ibland! Fundera och ställa sig frågan om det verkligen kommer bli bättre där på andra sidan dörren eller är det bara jag själv som har tappat bort min egen lycka här inne i detta rum!
En balansgång helt klart!
Alexandra, så bra att du har in den aspekten också. För det är säkert vanligt med människor som är för otåliga, för rädda för konflikter eller närhet eller något annat... så att de går lite för fort... tror att gräset är grönare... Tack <3
RaderaGoda ord. Välvalda och bra att dela. Jag har inte alltid valt när separationen kommit, men förstått det destruktiva och livshämmande i det icke givande som en "gammal" relation är - även de till vänner och släkt (där kan ju en separation till och med vara svårare). Du har helt enkelt rätt, även om varje situation är unik och alla måste ta egna beslut. Och vi andra ska aldrig döma, utan helst försöka stötta.
SvaraRaderaJa, tänk när vi klarar att vara mer kärleksfulla mot oss själva och mot dem som tar svåra beslut. <3
Radera