charlottecronquist

Veckokrönikan: Rädslan för att ses som en idiot







Han säger att det är rädslan för att ses som idioter som gör att många låter bli att göra vad de egentligen vill.
Alltså att rädslan för att bli dömd, skrattat åt eller kallad idiot som håller många tillbaka.
Jag tänker kaxigt att jag inte är rädd för det längre.
Sedan kommer en bumerang och slår mig i huvudet. Ibland är jag fortfarande livrädd för att bli dömd av andra.




Jag sitter och lyssnar på mitt eget samtal med Charlie Söderberg i 100%-podden. I ett avsnitt pratar han om att han var mobbad som barn och tidigt gav upp tanken på att försöka passa in. Så idag bryr han sig inte om ifall andra ser honom som en idiot. 


(Samtalet med Charlie kan du lyssna på här:)


En perfekt reflektion för mig att meditera över. Hur fri är jag? Hur mycket bryr jag mig om vad andra tycker och tänker om mig?

Först en uppmaning till dig som läser.
Reflektera över detta: Vad låter du blir att göra för att slippa riskera att bli dömd, utskrattad eller ses som en idiot?

Det finns ögonblick då jag har högmodet att tro att jag är helt fri att göra vad jag vill och att ingens åsikter om mig kan hindra mig. Men det är ju inte helt sant. Och det äpplet, den självinsikten, är lite hårt att bita i.

Om jag skulle ha lyssnat på andra uttalade eller outtalade förväntningar på mig hade jag inte varit en kärlekskrigare, jag hade inte startat lekfull tantra, jag hade inte haft en podcast, kanske jag inte ens skulle vara tillsammans med min man.

Alla det där riskerna tar jag, medvetet. Och det händer att jag blir dömd, hånad och idiotförklarad (även om det inte är ofta). Jag kan leva med att inte vara älskad av alla. (Och ibland tänker jag att det till och med är bra att inte vara det, för om jag vore älskad av alla, så vore jag förmodligen en slätstruken och rädd person som anpassat mig alldeles för mycket).

När jag kommunicerar med världen är det oftast för att jag vill ge något. Huvudsyftet är inte längre att få bekräftelse, även om den fortfarande är skön att få. Jag menar, det är härligt att få applåder, kramar och tack.

Så jag är kärlekskrigare och allt det där andra, trots att somliga ser konstigt på mig. Jag talar om vår rätt att leva ett kärleksfullt liv, att vara oss själva fullt ut, trots att somliga varken förstår eller uppskattar det. Jag talar om det trots att det förmodligen finns det som till och med tycker det jag säger är idiotiskt. Jag gör det för att jag är mer trygg i mig själv än någonsin tidigare. Jag lever ett friare liv i dag än jag trodde var möjligt tidigare. Jag är inte längre beredd att anpassa bort mig själv för att få en plats i gruppen.

Det är så skönt.

Men ibland upptäcker jag att rädslan att bli dömd, hånad eller sedd som idiot attackerar mig. Numera händer det mer i privata än i offentliga sammanhang. Kanske beror det på att människor som befinner sig fysiskt nära mig är sådana jag verkligen bryr mig om och har en personlig och privat relation till.

Och jag ser att den där rädslan väller upp inom områden som varit täckta av skam tidigare. Jag märker hur ”den fina flickan” och ”kraven” på henne ibland fortfarande påverkar mig. Jag skrev om förväntningar på den fina flickan i ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft”. En del av dessa förväntningar handlar om sex och intimitet och trots allt det jag gjort är det i det mest intima som skammen ibland smäller till mig mitt i ansiktet.

Nyligen hamnade jag i en situation där jag kom i kontakt med detta. Jag insåg plötsligt att jag hade en djup sexuell längtan efter något och upptäcker att följande händer.

  • Jag dömer mig själv för denna längtan. 
  • Jag är rädd för att bli dömd av omgivningen för min längtan. 
  • Jag dömer mig själv för att jag inte ens vågar uttala min längtan och för att jag är medveten om att rädslan för att bli dömd är det som håller mig från att säga det. 

Smash, smash, smash!

Tre lager av djup rädsla på en gång!

När denna insikt landade i mig välde en stark sorg upp. Jag grät från mitt innersta i en situation där flera kunde se min hulkande gråt. Jag visade mig i min totala nakna sårbarhet inför dem. Därmed mötte jag en annan variant av samma rädsla, nämligen att bli dömd för att vara just känslomässigt naken, att bli bevittnad när jag är värnlös och skyddslös och tillåta någon kan se rätt in i mig, med den rädsla och trasighet som också är delar av mig.

Då känns det ungefär som att jag lägger upp mitt bultande gråtande hjärta på ett fat och andra kan se hur mycket sorg det finns där. Och då kommer en slags skam över att visa att det finns sorg och rädsla också i kärlekskrigaren och en rädsla för att bli dömd. ”Charlotte, hur kan du kalla dig kärlekskrigare, när du bryter ihop en stund för den här lilla grejen”.

Den här gången smet jag varken från tårarna eller från att bli sedd i detta tillstånd. Jag mötte blickarna hos dem som omgav mig och såg bara kärlek. Det är som att jag långsamt, lite i taget, programmerar om mig, till att förstå att det finns människor som inte dömer mig, även om jag är ynklig. Och med mitt intellekt vet jag självklart att den strängaste domaren av dem alla är jag själv.

Jag berättar det här för att det, trots smärtan, var viktiga insikter för mig och så helt underbart att bli mottagen i kärlek i ett ögonblick då jag trodde jag riskerade att mötas av dömanden.

Tack för den erfarenheten!


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

veckokrönika 7722217174069171069

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Två saker:
    För det första, riktigt nyfiken på podden med Charlie blir jag. Ska lyssna!
    För det andra, rädslorna... skulle tro att vi inte k a n bli av med dem. Inte 100%. Tror inte det går. Det finns alltid ett djupare lager, där något vi "klarat av" och bearbetat på ett plan, trots allt kan komma åt oss igen. ibland drämmer det till när man minst anar.
    Och samtidigt: den dagen jag inte har några - är det dagen då jag slutar vara människa och tar min tillflykt till universum?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du kommer att uppskatta samtalet med Charlie - det spänner över mycket. Och ja, jag är ungefär där du är - samtidigt öppen för och nyfiken för lagret innanför och kan jag omfamna denna smärta och denna rädsla, ja då kan jag se något nytt, kanske. Att jag delar den här upplevelsen är ju ett tecken på ett slags omfamnande.... <3

      Radera
  2. Tror att du tror bra och utvecklande grejer! Har precis samtalat med grupp som går kurs för mig om det här med hur en borde vara, tycka, tänka och känna. Hur befriande det är när en vågar strunta i det och lära känna sig själv. Härlig läsning det här! Tack för det - jag tror en grej till: vi måste vara rädda för att utvecklas ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tänker att det handlar om att möta rädslan som finns där. Det är mod. ❤️

      Radera
  3. Blir intressant podd att lyssna på

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item