Veckokrönika: Hur skulle livet vara om jag var mindre känslig?

Ibland önskar jag att jag vore okänslig.

Men det är jag inte.

Ibland överfalls jag av en känslomässig smärta som är svår att hantera.

Jag använder mitt eget recept: Jag djupandas långsamt.

När jag blev mobbad som barn valde jag att bli en isprinsessa. Inte en sådan som små flickor skrev i ”Mina vänner”-böckerna att de ville bli när de blev stora, nej en mycket ledsnare och slutnare sort.

Min isprinsessa var en sådan som tryckte ner smärta, som låtsades som ingenting, eftersom hon trodde att alternativet skulle vara värre. Det var en överlevnadsmekanism (som uppenbarligen funkade). Det fanns perioder då jag blev mobbad och det skedde som ganska ofta sker bland tjejer: Jag blev utesluten ur gemenskapen. Det händer fortfarande att det sticker till av ärren efter det.

Mitt val var då att inte visa hur ont det gjorde. Jag lärde mig att sätta på mig en min av oberördhet. Jag var övertygad om att om jag öppnade garden och visade hur smärtsamt det var för mig att inte få vara med, så skulle mobbningen riskera att skruvas upp till en högre nivå – till exempel glåpord. Tårar var inte att tänka på. Inte heller slagsmål. Så jag stängde in känslorna i isprinsessan. Jag blev untouchable på flera sätt.

När jag känner smärtan komma smygande i mig är det som att isprinsessan väcks till liv. Hon börjar viska till mig. Hon säger att det är farligt att visa känslighet, att visa smärta, att gråta eller skrika eller på annat sätt avslöja att något i mig gör ont.

Och jag vet ju att jag överlevde som barn. Jag har också lärt mig genom livet att det som för mig närmare både mig själv och andra människor är att jag visar ”var” jag är. Att jag kan säga ”nu är jag ledsen”, att jag kan visa tårar, utan livrädsla för att bli bestraffad för mina känslor, eller för att vara svag en stund.

När jag har öppnat mig har jag också öppnat för möjligheten att ta emot kärlek, omtanke och någon gång i bland dessutom tröst.

I dag försöker jag hitta en balans, som innebär att jag erkänner mina känslor inför mig själv och försöker ta hand om dem själv. Alltså att inte lägga ut dem på andra, eller ställa krav utifrån starka känslor. Ett annat sätt att uttrycka det på är att jag visar mitt inre barn (det som brukar få de starka känslorna) att det är okej att vara ledsen, arg, besviken, att känna sig liten eller osedd, eller till och med oälskad) och att jag finns där, att jag, den vuxna delen i mig, står pall för barnets starka känslor och inte måste skrika: ”Dumma världen”.

Samtidigt blir jag omskakad av känslorna som får spel inom mig, som tycks vara ostoppbara, som jag liksom behöver bevittna och andas med.

Så just nu pågår en inre storm. Den känns som tryck över bröstet, jag känner en önskan att fly situationen, att spela död, att slåss eller skrika högt, att kasta saker okontrollerat omkring mig, att gråta värsta gråten, att sparka med foten.

Allt det pågår inom mig och jag kramar om mitt inrebarn och säger: Raring,

det är okej att känna allt det där. Vad fantastiskt att jag kan hjälpa dig härbärgera allt det där. Vad bra att du harmöjlighet att uppleva allt detta och att du litar på att jag tar hand om dig. Vad extraordinärt att du och jag inte längre behöver trycka ner det eller bort det, utan tillåta det att finnas – och till och med titta på stormen med lekfull nyfikenhet. Vad skönt att det inte längre är isprinsessan som bestämmer allt.

Ändå är det lite svårt. Det gör ont att ha så många starka känslor, men frågan är om det är sant att det skulle kännas bättre med lite hederlig gedigen okänslighet?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer