charlottecronquist

Veckokrönika: Jag står framför bödlarna och väntar på att avrättas





Jag ser henne djupt i ögonen och säger:
– Det triggar mig att jag upplever att du avvisar mig.
Hon sitter där, stilla, möter min blick, låter mig dela utan att blanda sig i. Mitt hjärta slår hårt och det känns som att jag växer.


Mina bilder blir allt tydligare, alltså bilderna jag ser för min inre blick i olika situationer. Det är som att de gör det lättare för mig att förstå mina känslor, min inre värld, vad som sker i djupet av mig.

När jag sitter där mitt emot henne är jag rädd. Det känns sårbart att säga vad som triggar mig, som att jag förväntar mig att bli ännu mer avvisad genom att säga det högt.

Det känns som att jag tar en stor risk. När jag uttalat vad som triggar mig förnimmer jag ett starkt tryck över bröstet. Som att det blivit svårare att andas. Lite senare säger hon något mer och det är verkligen så att min känsla av att bli avvisad är sann och att det nu finns en möjlighet att ställa det till rätta, om jag bara har modet att ta emot feedback från henne.

Jag nickar och samtidigt fryser en del av mig till is. Bilden som kommer är att jag befinner mig i den del av amerikanska fängelser där dödsdömda fångar befinner dig inför avrättningen. Jag sitter stilla och andas. I min inre värld står jag i korridoren i fängelset. Jag är kedjad men kan ändå följa med fångvaktaren långsamt mot det rum där bödeln befinner sig.

Så kommer arkebuseringspatrullen. I den yttre världen sitter jag nu tillsammans med fyra andra personer och ska få feedback. Jag ser dem i ögonen och andas djupt. Inget har ännu sagt och jag väntar på att de dödande skotten ska skjutas. Jag är beredd att dö.

Samtidigt finns det en vänlig röst i mitt huvud som säger att detta varken är farligt eller något att vara rädd för. Denna feedback kommer med stor sannolikhet att förbättra situationen. Det kanske till och med är så att jag kommer att känna lättnad när jag äntligen vet vad det är jag ska få feedback om, vad som gjort att kvinnan backat ifrån mig – eller snarare aldrig tagit något steg emot mig och inte tagit emot min utsträckta hand.

Jag andas och tittar på personerna runt mig. Jag lägger verkligen märke till det inre kaoset. Nu är det som att den delen av mig börjar längta efter att få budskapet, för nu är trycket över bröstet så starkt, att vad som helst är bättre än att behöva förnimma det.

Så kommer feedbacken. Jag lyssnar och tar in. Jag möter blickar som är kärleksfyllda och så lägger jag märke till att min inre värld har förändrats. Jag är inte längre i ett fängelse, jag ska inte längre avrättas, min rädsla var överdriven. Trycket över bröstet lättar, bilden försvinner helt och ersätts av något lätt och luftigt. Vi kramar varandra. Kontakten finns där, den är etablerad, vi kan nå varandra. Min trigger är försvunnen, för varken hon eller de andra avvisar mig längre. Rädslan har passerat. Det är mer harmoniskt i mitt inre och domedagsbilderna är helt borta.

Jag sitter och andas för mig själv en stund. Jag känner livet i hela mitt system. Det är så oerhört skönt just nu. Detta ärliga samtal har förlöst något. Jag inser att detta är det bästa som kunde hända.

Jag gick fram till den kvinna jag var mest rädd för. Jag berättade vad som triggade mig. Det ledde någon timme senare till att jag fick feedback. Jag mötte smärtan i känslan av att vara totalt värdelös och helt avvisad och vad hände? Allting förändrades. Allting mjuknade. Kärlek hände i mig.

För mig är det fantastiskt varje gång jag har de starka inre panikslagna bilderna och jag gör ett eget aktivt val att möta rädslan. Då sker ofta något totalt oväntat. Luften är rensad, sikten är klar och min energi är helt förändrad. Det är som att varje intimt möte med stark rädsla ändrar min värld till att bli mer kärleksfull. Jag tänker på hur mycket rädsla som ännu finns kvar i mig, hur mycket rädsla som finns i världen och jag inser att det verkligen är viktigt för mig att vara en kärlekskrigare – för mig själv och för människor omkring mig. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

veckokrönika 2100610744130517763

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Det är svårt att kommentera det här med ord ... Men alla vi som suttit i den där stolen (eller gått längs fängelsekorridoren) vet hur väl beskrivningen stämmer. Hur osannolikt det känns (för en del inom mig) att den vidriga sårbarhetskänslan ska leda till något gott överhuvudtaget. Och hur märkligt överraskande det är varje gång som det inte alls blev sådär domedagshemskt som jag trodde (vilket en annan del av mig redan visste, eller åtminstone anade).

    I början av min resa trodde jag ju att målet var att få saker att sluta trigga mig. Att äntligen slippa ifrån den där känslan av utsatthet. Och sen upptäckte jag att det inte är riktigt så det funkar – eftersom problemet inte var riktigt det jag trodde ;) Men med jämna mellanrum glömmer jag bort det igen och gör återbesök, både i motståndet och i fängelsekorridoren.

    Tack för naken text <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så spännande det där, vad som skapar rörelse mot mer kärlek - att möta istället för att undvika till exempel. Sedan är det intressant med det inom en som någonstans vet att detta inte är farligt och varför det är så svårt att höra den när rädslan är stark. Tack <3

      Radera
  2. Så tänkvärt, det är läskigt att vara sårbar, det är läskigt att vara naken inför kritik. Men när den väl landar så försvinner oftast rädslan och ersätts av positiva känslor. Det lilla barnet som är rädd för att få skäll, för att någon ska bli arg helt enkelt för att avvisas. Det lilla barnet har vuxit sig starkt
    Tack Charlotte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk så mycket mod jag har jämfört med tidigare. Och att jag vågar känna de här starka känslorna och gå igenom dem. Är stolt över att jag i dag har de resurserna.

      Radera
  3. Intressant och gripande berättelse! Personligen kan jag inte minnas att jag har känt så stark rädsla någonting. Har lite svårt att formulera mig i några korta ord, men jag respekterar mig själv så pass mycket att jag inte låter andra komma åt mig på det sättet. Visst kan jag känna obehag i samröre med människor som jag tycker t ex vet är falska och lömska. Men dessa dåliga egenskaper får dom ta på sig själva. Det handlar mera om att jag vill slippa ha med ruttna människor att göra. Men tyvärr kan man inte välja vilja man har omkring sig i alla livets sammanhang. Låta någon sätta sig till doms över mig kommer jag aldrig att göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig handlar det inte riktigt om det du beskriver. Jag respekterar mig själv i högsta grad. Och de här personerna som ville ge mig feedback var på intet sätt ruttna. Det var mer att de hade reagerat på något jag deltagit i och ville ge mig feedback. Och som jag ser det händer det att alla människor gör fel eller missbedömningar någon gång - så även jag. Att låta någon ge sin feedback innebär inte att de "sätter sig till doms över mig", utan att de ger sin syn på saken. Sedan är det upp till mig hur jag hanterar den feedback jag får. En av de saker jag försöker förmedla är den känsla som kan uppstå när jag inte alls vet vad det handlar om - vad är det någon vill ge mig feedback på? - och lägga märke till rädslan och katastroftankarna som kommer. OCH att då inte flyt från dem, utan känna dem, och möta dem och se att det oftast inte är särskilt farligt att möta rädslan. Det är som att sinnet tror att något är livsfarligt och när en undviker att möta det, är risken stor att fantasierna växer sig större. Nu fick jag möjligheten att känna av min starka rädsla och leva igenom det och känna mig mer levande och stark efteråt. En riktigt nyttig llivslektion. <3

      Radera
    2. Fin beskrivning Charlotte av det där som vi alla - i olika former och skepnader - upplever inom oss, oavsett om vi kan sätta ord på det som du kan. Att tankarna spinner iväg med oss och att känslorna följer efter, att det blir den där starka upplevelsen liksom.

      Fint hur du lyckas stå kvar och därefter ta dig igenom - istället för att "drämma igen dörren och dra därifrån" liksom.

      Som många andra kommenterat - det är ju sällan lika läskigt i "verkligheten" som våra inre domedags-bilder utlovar.

      Och vad gäller "att komma åt mig" tänker jag att det kanske snarast är tvärt om: jag ser hur Charlotte låter sig själv "komma åt sig" fullständigt, till 100%, genom att hon inte bangar för det som väcks inom henne. Står i det, tar sig genom det, andas och följer med, observerar och andas lite till. Och det tycker jag är strongt: att vara så nyfiken på sig själv att en är öppen för allt som väcks inom sig i mötet med (sig själv eller) andra.

      Som alltid - du är en föregångare för mig C och en förebild!
      <3

      Radera
    3. Tackar varmt Helena! Det är inte lätt alla gånger. Ibland vill jag smita ifrån det - och är stolt när jag vågar stå kvar och andas igenom. <3

      Radera
  4. Kraftfullt! Vi bär nog alla på rädslor som vi borde utmana, se i vitögat för att kunna släppa. Ofta är det precis som du beskriver mycket större inom oss, i våra tankar. När vi uttalar våra rädslor och sätter ord på dem så kan vi börja bearbeta dem. Fint att du berättade för personen vad du hade för triggers och att ni kunde prata om det. Inspirerande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ibland tänker jag på det lite hurtiga ordspråket: "Friskt vågat, hälften vunnet"

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item