charlottecronquist

Veckokrönika: Magin som sker när jag berättar om min ledsenhet

Det där arvet en bär med sig, sorger från en svunnen tid, jag själv som 10-åring i en helt annan skepnad (läs namnet).

– Jag blir ledsen när du gör så där, faktum är att jag var ledsen en lång stund efteråt.
Hen möter min blick och säger:
– Tack för att du berättar det. Det var inte alls meningen att göra dig ledsen, det är bara en jargong jag har.
Det är så mycket kärlek i rummet i det ögonblicket. Jag känner tacksamhet över öppenheten som får den att flöda.


Så många gånger jag har knipit igen, som jag tagit djupa tysta andetag, som jag dragit mig undan, vänt mig bort eller inte låtsats som något. Så många gånger jag har dolt smärtan, så många gånger jag har ifrågasatt min egen smärta, så många gånger jag känt mig sårad men försökt att inte visa det. Så många gånger jag har spänt kroppen så den blir hård som en fiolsträng för att inte visa det som händer inne i mig. Så många gånger.

Kanske är det delvis strategin hos den mobbade tioåringen som fortfarande lever kvar i mig? Då ”visste” jag att för att överleva behövde vara en isprinsessa. Inte låtsas som något. Inte visa att uteslutningen eller de verbala huggen tog, för då skulle det bli ännu värre.

Än i dag kan jag ha svårt att hantera situationer när jag känner mig missförstådd, skojad med eller då jag blir avbruten mitt i en mening. En del av förklaringen till just det är att jag genom livet kallats för lättretad, att jag har svalt betet när någon försökt reta mig, att jag har reagerat med ilska – till omgivningens förtjusning. Så himla roligt att se den där arga eller frustrerade lilla tjejen liksom.

Det har gjort att jag har tränat upp förmågan att inte reagera, utan att räkna till tio eller tusen eller vänta en kvart eller ett halvt liv innan jag ger respons. Alltså jag har gjort det för att min reaktion ofta är på en primitiv nivå. Jag brukar säga att när jag reagerar så är det reptilhjärnan som är igång och den ber mig fly, spela död eller slåss.

Jag inser att jag i familjen ofta valde att slåss och att i skolan att spela död, låtsas som ingenting, förvandlas till den som inte känner något – eller snarare till den som gömmer känslorna djupt där inne.

Allt mer upptäcker jag att det finns en slags medelväg. Alltså att det går att ta mina känslor på allvar. Att känna ledsenhet, ilska, sorg – och självklart glädje, kåthet och nyfikenhet. Alltså om jag blir ledsen över något är det inte bara något jag behöver ta hand om själv, utan ibland är det viktigt att visa andra att deras beteende också påverkar mig. Om jag aldrig visar vad jag känner, om jag har en oberörd mask, kan ju människor tro att jag klarar allt, kanske till och med att jag är lite kylig eller okänslig.

Jag undrar hur många som i själva verket är känsliga döljer det bakom en mask av okänslighet? Jag gissar att jag inte är ensam.

Numera tränar jag alltså på att – när det känns relevant – berätta för andra hur deras handlingar påverkar mig.

Som häromdagen när jag lugnt och stilla berättade för en älskad person i min närhet hur ledsen jag blivit några dagar tidigare när hen kört sitt race och att den ledsenheten satt i länge. Det hen gjorde var något som upprepats många gånger genom åren, och det är egentligen inte viktigt vad hen exakt gjorde, bara att det var ännu en gång gjorde väldigt ont inuti mig. Det var som att jag när det hände hade en enorm bubbla av gråt som jag håll inne bakom den oberörda masken och stelheten i kroppen.

Och så tänkte jag att det kanske är dags att berätta hur ledsen jag blir. Och så gjorde jag det. Lugnt och stilla. Den blicken jag mötte var så underbar. Jag såg bara kärlek i den. Och hens tacksamhet över att jag sa det, vilket gav hen möjlighet att säga att det inte egentligen var riktad till mig, utan är en jargong som många andra också får möta från hen.

När jag visade sårbarhet, eller varför inte svaghet (att bli ledsen över vad någon säger) så var det som att något öppnade sig. Det var som att vi såg varandra i ett klarare ljus. Egentligen kan jag inte tala för hens räkning, det var mer att jag kände att något skiftade och det var väldigt skönt.

Det var också bra att jag inte reagerade när det ursprungligen hände, för då hade det varit det lilla barnet, reptilhjärnan, som hade sagt eller gjort något, som kanske till och med hade varit kontraproduktivt. Det var så mycket bättre att vila på hanen.

Jag tvekade lite innan jag delade min upplevelse med hen. Det fanns en rädsla att hen skulle missförstå mig, eller själv känna sig kränkt. Men jag insåg att det var värt den risken. Jag tog den. Jag visade mina sunda gränser. Och det var så skönt.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer


Related

veckokrönika 7183165633760056736

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag inspireras verkligen av dig, när du tar ansvar för den känsla som uppstår. "Nu blir jag generad", "Nu känner jag mig skamsen", "Nu känner jag mig väldigt glad" - det är ett sätt att konstatera det som är, snarast än att du, åtminstone uppfattar jag det inte så, i din tur försöker skuldbelägga någon annan. Bara delge, och visa din sårbarhet. Som i sin tur kan vara en så fin ingång till att den andre öppnar upp, precis som i exemplet du visar ovan.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du ser något där, något viktigt. När jag berättar är det verkligen inte för att skuldbelägga någon annan. Jag vill öppna för kommunikation, öppna för möten. Och ibland blir det magiskt. Det är sådan skillnad mellan att säga: "Jag blir ledsen när du..." jämfört med "Du gjorde mig ledsen, dummis". Jag-budskap is da shit (rätt formulerade).

      Radera
  2. Inspirerande blogg och så viktig. Tänk så många olika jargonger det finns i olika familjer, arbetslag, gäng och andra grupperingar. Inte konstigt att det blir tokigt och missuppfattningar. Det som känns som ett nålstick för mig kan vara ironi för någon annan och ett självklart sätt att tala i en annan grupp. Tack för fin läsning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för feedbacken Jenny. Javisst är det viktigt att ha lite koll på jargonen och också lägga märke till om den blir för "hård" för en själv. Alla reagerar ju inte på samma sätt.

      Radera
  3. Känner igen mig jag har inte varit den som sagt vad jag tycker utan jag har backat men nu är jag den som säger ifrån när jag blir ledsen eller känner att jag blir överkörd =)

    SvaraRadera
  4. De är oerhört viktigt att berätta hur man känner speciellt mot en annan människa som kanske inte känner en så bra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att det kan vara extra viktigt med personer en känner väl - ibland är det för dem det är mest sårbart att berätta - och där det finns mest att vinna på öppenhet. <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item