charlotterudenstam

Hur stort livsutrymme har du?

I kvinnogruppen blir jag plötsligt varse hur litet livsutrymme många människor kvar, klämda mellan rädslan att vara otillräcklig och rädslan för att vara för mycket.
Jag står där mitt i cirkeln och njuter av, att för en stund, ta min plats utan att skämmas för det.


Ibland slår insikter ner i mig. Som häromdagen då jag tydligt såg vilken smal livskorridor många människor har. Vi är ofta klämda mellan en massa måsten och förväntningar och rädslan för att ta plats, att någon ska väsa jantelagens första bud: ”Du ska inte tro att du är något.”

Så sitter jag och samtalar med en man på en fest ett par dagar senare. Jag berättar om bilden av det smala livsutrymmet, om den smala livskorridoren. Det är då jag får ännu en insikt. För han säger:

– Det är en så stor skillnad mellan männens och kvinnornas korridorer. Vi män har ett mycket bredare utrymme än kvinnor har.

Och då ser jag det, män som applåderas när de kliver fram och glänser och män som kan slappna av där hemma. Män som kan ge sig i väg i timmar och dagar till golfbanor och annat sportutövande, män som åker på tjänsteresor och som på något magiskt sätt får applåder om de hämtar på förskolan eller har bakat en sockerkaka. Män som kan glida omkring i en bred korridor, utan att behöva huka för rädslan att vara för mycket eller för lite och som mindre ofta skuldbeläggs för sitt beteende.

Och jag ser hur kvinnor trängts in i den smala korridoren. I vissa tider utan ens rätten att gå ur sin egen bostad. Och jag kan förstå att en revolt kan födas där – inte minst för att villkoren är så olika.

Tänk så många gånger jag gått där i den smala korridoren och oroat mig för allt möjligt. Är jag tillräckligt bra nu? Klarar jag alla de uppgifter som jag antingen lagt på mig själv eller uppfattar som förväntningar på mig? Har jag gjort ett bra jobb? Bakat bullarna? Varit en god vän och hustru? Har jag bidragit till att de runt mig mår bra och känner sig sedda? Har jag betat av allt på min att göra-lista? Duger jag om jag inte orkar eller hinner med allt detta? Alla listorna, alla kraven, alla förväntningarna?

I det smala området, i den smala korridoren är det skuld och skamfritt. Där kan vi röra oss utan att riskera att någon dömer oss för att göra för lite eller vara för mycket?

Kanske är det i den där korridoren som kvinnokampen föddes? I känslan av det begränsade livsutrymmet? I känslan av att ha rollen att serva andra och där ”eget skryt luktar illa”, där en kvinna som tar plats får möta glåpord? Kanske fanns där en längtan både efter att kliva ut i världen och ta plats, göra stordåd, glänsa eller leda och att kunna slappna av emellanåt, sitta ner, meditera, bara vara? Kanske fanns det en längtan efter att inte bli bedömd eller tvingas prestera för att vara okej?

Själv lever jag i ett allt bredare utrymme. Och det är jag som har fått skapa mig den spejsen. Det är som att jag tryckt ut väggarna i korridoren och nu befinner mig i en stor och vacker sal – även om jag fortfarande hör viskningarna från skuggorna som säger: ”Nu är du för lite” eller ”Nu är du för mycket”. Det är så härligt att sluta lyda visningarna och ropen och istället dansa runt i salen och ha min spejs, vara en kärlekskrigare, vara alla mina roller och skepnader och låta hela mig få plats.

Hur ser ditt livsutrymme ut?


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

livet 6231635186355156986

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Visst är som ni skriver att tjejer har mindre utrymme över lag. Jag tror inte vi kommer få det helt jämställt heller. Men är det det vi är ute efter. Millimeter rättvisa mellan könen? Jag vet inte. Men jag tycker ändå att det finns en förändringskultur och en ökad medvetenhet till en mer jämställd värd. Hoppas innerligt att det fortsätter åt det hållet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte ute efter en jämställdhetsdebatt. Min första insikt handlade om hur litet utrymme jag själv har haft. Sedan mötte jag en man som visade att män har större korridor att leva i. För mig är strävan självklar - att var och en hittar det livsutrymme som inte begränsar. <3

      Radera
  2. Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Känslan av att alltid vara för mycket och ta för mycket plats, samtidigt som killar som gör precis likadant uppmuntras. Tack för att du tar upp ämnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig Tess - det känns igen. Att vara för mycket, fel, besvärlig, för smart, för påstridig, för... whatever liksom. Utan att vara "mer än närmste karl". Och ens om så vore fallet - så vore ju även det ok.

      Radera
    2. Tess och Helena! Visst är det häftigt när en ser något i klart ljus så här. Och ni båda har ju - tror jag - ofta tillgång till balsalen. Men det är något en får kämpa sig till och dessutom vara medveten om, så att utrymmet inte blir mindre igen... <3

      Radera
  3. Jag känner igen det där =) och det du skriver stämmer .

    SvaraRadera
  4. Man kan aldrig vara alla andra till lags. Varför skulle vad andra tycker vara mer värt än vad du själv tycker? Andra får tycka, tro och tänka vad de vill, det är deras ensak.
    Sedan kan man försöka undvika att göra andra sura, ledsna och arga, men man kan inte ta ansvar för andras känslor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen sant - och det är lätt sagt, men ibland, i alla fall för mig, svårare att göra.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item