Vad händer när du biter i det sura äpplet?

Det var en sådan där morgon när det mesta kändes som skit.
Jag var omgiven av sura äpplen och hade inte lust att bita i något av dem.
Men så tar jag famnen full av äpplen och biter metodiskt i dem. Ju fler jag smakar på, desto sötare blir det.

Naturligtvis är äpplena en metafor. De representerar saker jag tycker är svåra, jobbiga eller obehagliga att göra. Som att lämna dåliga besked: Nej, det går inte. Nej, jag ställer in. Nej, det här är för dåligt. Nej, jag vill inte.

Och bara vid tanken på att lämna de här beskeden klev min inre domare in och gjorde det jobb som han trodde han behövde göra. Hans stränga röst skrek i mitt huvud: ”Du kommer att göra dem besvikna. Du kommer aldrig att lyckas. Du är dålig. Du kan inte. Varför försöker du ens? Det är lika bra att du ger upp. Ge upp nu, så slipper du den här känslan. Lev ett liv där du inte behöver ge dåliga besked. Krymp dina ambitioner. Gör mindre. Släpp idén om att vara en kärlekskrigare.”

Den där inre rösten är massiv och bara den kan skrämma skiten ur mig.

Men nu vet jag att det bara är en röst i huvudet. Egentligen vill den där domaren mig väl. Han vill bespara mig från smärta. Och han tror att det sker genom att inte anta utmaningar, att vara foglig, till lags och följa jantelagen slaviskt. Han tänker att det är riskfyllt att ta plats, säga sin mening – och ibland att säga som det är.

Trots att jag sedan länge vet att den där rösten i huvudet är ett eko från en tid, då hans röst möjligen behövdes (när jag var barn) så känns orden. De skapar känslor i mig. De får rädslan att sprida sig i kroppen. I enstaka fall kan magnituden av det bli stå stark att tårarna börjar spruta och jag för ett ögonblick – funderar på att ge upp, lägg mig platt, ge den inre domaren rätt.

Så igår tog jag ett äpple i taget. Jag fattade för mig obekväma beslut och jag agerade på dem. Jag fick berätta om mina beslut ett i taget. Det fanns inget jag kunde väja för. Det var bara att fortsätta.

För varje tugga av de sura äpplena jag tog, var det som att det inre trycket minskade. Det som jag först såg som obestigliga berg blev till små grushögar som var lätta att passera. När jag hade tuggat mig igenom alla äpplena, då fanns det knappt något grus kvar och jag hade en god smak i munnen.

Ännu en gång fick jag en erfarenhet som säger mig att det är bra att ta tag i saker, även det som delar av mitt system tycker är obehagliga, som skapar rädsla i mig.

Det märkliga – eller magiska som jag brukar säga – är att jag, när dagen var slut, upptäckte både att jag mådde bra och att sker och ting hade rört på sig på oväntade sätt. Den rädsla jag hade för att mina besked skulle leda till ilska, besvikelse eller frustration infriades inte. Istället sker det att nya saker uppstår, att vänskap stärks och att intresset för det jag skapar ökade. Min inre domare hade alltså helt fel, varnade mig för fel saker, var fel på det – i själva verket gjorde jag det jag behövde göra och det blev så bra!

Jag hoppas jag kommer ihåg det här nästa gång jag möter något som jag tycker är obehagligt... kanske är det så att det mesta jag är rädd för är spöken? Och om jag låter dem finnas där så växer de sig större... Men när jag agerar... tja... då upplöses de.

Självklart är det lite mer komplicerat än så här, det är inte alltid så här svartvitt. Ibland reagerar någon på besked – men jag går ju inte under för det. Det är också en lärdom.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer