charlotterudenstam

Riskerna med att sätta gränser


Jag minns en gång för många år sedan när jag satte en gräns mot en person jag älskade högt. Jag sade typ att hen behövde knacka på innan hen klev in.
Hen smällde igen dörren och så rådde tystnad i 14 dagar. Sedan knackade hen på dörren, jag öppnade och relationen hade fördjupats. 

Under de här 14 dagarna våndades jag mer eller mindre konstant. Jag var orolig över att min gränsdragning skulle förstöra vår relation, jag var orolig över att hen hade blivit sårad, jag var till och med orolig över att hen skulle börja agera destruktivt.

Varje dag var jag på väg att lyfta luren och ringa hen, kolla läget. Men jag insåg att jag behövde befinna mig i ovissheten, att jag behövde vänta in hens respons, att jag inte skulle forcera något. Framför allt behövde jag träna på att stå kvar vid min gräns, trots att konsekvenserna av gränsdragningen skapade känslomässiga stormar i mig.

Det var verkligen svårt. Det var som ett kvinndomsprov, skulle en kunna säga. Jag visste att det var viktigt för mig att ha tydliga gränser till den här personen – och att den sunda grunden på sikt skulle kunna bidra till att kärleken flödade igen. 
Men att leva med den smärta mitt tillfälliga nej till hen gav mig var nästan outhärdligt. Jag upplevde att jag – genom att säga ”jag vill att du knackar innan du kliver in” tog en risk och var rädd att det skulle såra hen så mycket att det var irreparabelt.

Då och då i livet hamnar jag i liknande situationer. Jag behöver säga var min gräns går. Jag behöver ibland uttrycka att jag blir ledsen eller arg över något. Det jag vill sända ut är detta: ”Jag blir ledsen/arg när detta händer och därför skulle jag uppskatta om du gör på ett annat sätt.” Min intention är alltid att komma med jag-budskap och säga vad som händer i mig, istället för att säga ”du är dum” (och därmed skambelägga den andra personen). Min intention är inte att såra.

Alltså: ”Jag blir ledsen när du avbryter mig när jag pratar, kan du vara snäll att låta mig tala till punkt.”

Istället för att säga: ”Du är så himla taskig som jämt avbryter mig”.

Jag tror att jag verkligen använder jag-budskap när jag behöver sätta en gräns eller berätta att något känns jobbigt för mig. Samtidigt är det möjligt att den jag säger detta till ändå hör något annat, och istället hör en anklagelse, trots mina försök att bara tala om vad som händer i mig.

(Självklart finns det också tillfällen då jag går i reaktion och inte lyckas alls, utan häver ur mig något dumt – men det är inte de tillfällena jag talar om här.)

När jag märker att det händer (att den andre hör en anklagelse) blir jag ofta ännu ledsnare, för att jag misslyckats med att nå fram. Ibland blir resultatet att den andre svarar med att säga att jag är dum, eller smäller igen dörren framför mig och så bryts kommunikationen.

Och där står jag som, genom att sätta en gräns, både vill visa min sårbarhet, genom att äga att jag ibland blir ledsen, sårad eller arg och vill öka möjligheten för att få kärleken att flöda igen.

Så ser jag hur ingenting av detta fungerar. Den andre personen känner sig sårad eller arg eller besviken på mig, för att jag berättat om min ledsenhet och vänder mig ryggen för att hen uppfattar mig som taskig.

Där står jag med rumpan bar. Mina försök att visa mig själv respekt och lita på att den andre kan ta emot mina känslor har havererat och istället för att förbättra relationen så uppstår en, åtminstone kortsiktig, försämring av relationen.

I det ögonblicket undrar jag om det är värt att sätta gränser? Är det inte lättare att svälja min ledsenhet, och låtsas som ingenting när den andre fortsätter med det beteende som påverkar mig känslomässigt?

Kortsiktigt är det självklart det enklaste. Men jag tror att det långsiktigt är en farlig strategi. Det kan ju leda till att jag till slut aldrig visar vad jag känner, av rädsla för att någon skulle kunna bli sårad, arg eller irriterad av mina känslor.

Jag tror att det är viktigt att lägga märke till när jag tillåter andra att passera mina gränser och av vilka skäl jag gör det. Min analys är att det oftast sker när jag är rädd att på något sätt mista den person som jag behöver sätta en gräns till.

Om jag ständigt låtsas som att allt är okej för att ”behålla” den här personen i mitt liv, så möter jag ju den personen utifrån en slags falskhet. Frågan är vad som händer ifall bubblan en dag spricker och den andre får reda på sanningen?

En annan aspekt är detta är förmågan att äga sina känslor och att inte drunkna i dem. Jag definierar mig inte som högkänslig, men jag har många och starka känslor. Jag har i många år aktivt tränat på att inte drunkna i dem. Jag tillåter känslorna att finnas där – men jag förvandlas inte till dessa känslor. Jag kan liksom bevittna dem, samtidigt som de stormar runt i mitt system.

Att äga mina känslor innebär flera saker för mig. För det första erkänner jag för mig själv att känslorna finns där. För det andra att jag själv väljer om och när jag berättar om dem för andra. Nuförtiden väljer jag ofta att ha hand om känslostormarna själv, jag kan härbärgera fler starka känslor än tidigare och behöver inte berätta allt som sker i mig. Men ibland är det viktigt för mig att dela mina känslor med andra – och då är en av mina kärnpunkter att jag inte gör dem ansvariga för mina känslor. Jag menar på fullt allvar att ingen kan göra känslor i mig, eller att jag kan göra känslor i andra. Om jag blir ledsen över något beror det på något i mig, snarare än på något i den andre personen.

Självklart kan det vara så att människor som känner varandra väl är medvetna om vilka slags ord, handlingar eller beteenden som triggar andra. Ett syskon kan till exempel veta vad som retar upp ett annat syskon och spela på det. Det kan självklart vara en bra träningsarena för att börja äga sina känslor, att till exempel träna på att inte explodera när en blir triggad.

Men även om en har en historia av att bli triggad av olika saker, så menar jag att det går att dels träna på att bli mindre triggad – och dels kan det vara det som gör att en till slut känner ett behov av att sätta en gräns.

Jag var lättriggad redan som barn och jag exploderade, vilket var tacksamt för omgivningen, som fick ”bra betalt” för att trigga mig och givetvis fortsatte det genom livet. Det är ett av skälen till att jag tränat på att äga mina känslor och inte vara så lättriggad.

Så nu har jag medvetenheten om att mina känslor är mina. Vissa dagar ”tål” jag mer, andra dagar kan samma ord eller beteenden kännas överjävligt. Och hur det landar i mig, har ju med mig att göra. Det händer i mig. Det är därför jag undviker att säga: ”Du gjorde mig ledsen” och istället säger” Jag blev ledsen när detta hände”.

Ett av mina dilemman är, återigen, att mottagaren ”hör” att jag skyller mina känslor på hen, när det inte alls är min avsikt. Och fortsätter samtalet då är risken att vi slutar höra varandras budskap, att vi fastnar i att tycka synd om oss själva och då glida över i att tänka ”dumma dig”.

Ytterligare en dimension av detta är att den jag sätter en gräns till har samma rätt som jag till sina känslor, att hen kan reagera eller ge respons på sitt eget sätt. Det kan hända att hen har en helt annan syn på händelserna och mina försök till gränssättning. Så bara för att jag säger ”Jag blir ledsen...” så kan jag inte kräva att den jag talar med ser saken på samma sätt som jag. Jag tar risken att den jag talar med blir sårad, även om det inte är min avsikt.
Om jag börjar bli besviken på att den jag sätter gränsen mot inte möter mig på det sätt jag önskar eller förväntar mig, så är det mitt ansvar att ta hand om de känslor som då bubblar upp i mig.

Jag har genom livet varit med om att gränssättandet slutat med stärkta relationer – som i det inledande exemplet. Men jag har också varit med om att samtalet har slutat abrupt och varit svårt att återuppta.

Och det är en av riskerna jag tar genom att då och då uttala mina gränser. Men frågan är vad som vore alternativet?

Vilka funderingar har du kring gränser och gränssättning? 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

kärlek 3884972701324992021

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Ja du kloka kvinna - som jag önskar att jag hade varit omgiven av fler under min uppväxt framför allt som så tydligt, som du, var på det klara med vikten av att "äga sina egna upplevelser" snarare än skylla ifrån sig. Att stå där, i känslan i jag:et, och äga det. Så som jag upplever att du gör. Älskar när du säger "Oj, nu blev jag generad" eller vad det nu är. Som ett sätt att få syn på och stå för, känslan.

    Jag-budskap i feedback är A och O. Går det alltid rätt? Nej. Så klart inte. Men oddsen för att det kan gå bra ökar väsentligt!

    SvaraRadera
  2. När jag blir ledsen så handlar det oftare om att personer inte sätter gränser för mig. Det vill säga att jag upplever att vi har en bra och positiv relation eller samvaro och långt senare får jag höra att personer inte har uppfattat det på samma vis. I stället kan personen ha uppfattat mig sårande, kränkande eller nonchalant eller liknande.

    Om jag hade fått veta det vid tillfället eller i anslutning till det, så hade jag kunnat ta mitt ansvar. Jag hade kunnat förklara bättre vad jag menade, be om ursäkt eller på annat vis förhållit mig till det.

    Nu blir det i stället oftast så att de antingen drar sig undan (och jag förstår ingenting) eller så kommer det en hel lavin av kritik som jag har väldigt svårt att förhålla mig till eftersom det tar upp saker som jag har gjort och sagt för länge sedan eller under lång tid.

    Jag önskar att fler ville säga ifrån och sätta gränser. Gärna med jag-budskap.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

item