charlottecronquist

Jag är också svartsjuk



Det finns vissa ord som är svåra, som är förpestade, som jag inte vill kännas vid - i synnerhet inte i  koppling till mig själv.
Som med svartsjuka.
Jag har definierat bort det. Talat om rädsla istället. Och det är säkert också sant.
Men nu är det dags att se sanningen i vitögat: Ja, jag kan vara svartsjuk.


Kanske är en bra strategi att omfamna svartsjukan? Hålla den i handen, se den i ögonen och säga: ”Vad vill du säga mig just nu?

Det finns så många åsikter om svartsjuka. En hel del är dömanden. Alltså, människor som säger att den som är svartsjuk är en dålig människa, att det är en brist hos den människan. Så finns det de som menar nästan tvärtom, att svartsjuka är naturligt när en älskar någon.
Och jag, som så ofta strävar efter att vara en god och perfekt människa, har inte velat se mig som svartsjuk. Jag vill inte solkas ner av det.
Men så hamnar jag i en situation där jag verkligen får det på huden. Jag känner rädsla - och inser att rädsla kan vara en del av min svartsjuka. Jag ser honom flörta, jag ser honom röra vid någon och så väcks något i mig. Jag vill blunda, jag vill titta bort, jag vill trolla bort det. 
Jag ska berätta lite mer om det, men först, och det viktigaste i det här inlägget är detta: Äntligen vågar jag se mig själv i spegeln eller se någon i ögonen och säga: Jag är svartsjuk. Det händer också mig. Det är en del av mitt register, hur gärna jag än skulle vilja vara fri från den känslan.
Jag har känt svartsjuka tidigare, och erkänt den öppet, men då har det inte handlat om vad någon jag älskar gör med någon annan. Då har det handlat om vad någon jag älskar gör med något annat. Jag levde till exempel i en relation där mannen spenderade större delen av sin vakna tid framför sin dator. Den förvandlades i mina ögon till hans älskarinna. Det var lättare för mig att erkänna, inför mig själv eller för världen.
Jag kände mig ratad, när det var något annat som tog så mycket tid från vår relation. Det var som att det pågick en neverending kärleksakt mellan mannen och skärmen. 
Nu kan jag se att jag också kan bli svartsjuk av en älskads intresse för andra. Att ett lekfullt flörtande kan få det att hugga till i bröstet. Att det väldigt snabbt byggs upp katastroftankar av typen att flörten leder till att jag blir lämnad. 
När jag djupandas blir det tystare inne i huvudet. Långsamt lugnar systemet ner sig.
Svartsjuka kan bestå av olika känslor och det kan vara svårt att definiera vilka de är, eller var de kommer ifrån. Och det är inte alltid självklart, att veta vad som triggar dem.
Så jag söker svaren på frågan: Varför blir jag svartsjuk? Vad händer i mig när jag är svartsjuk? Vilka livserfarenheter återskapar den känslan? Självklart handlar det inte bara om vad som hänt tidigare, ett skäl till svartsjukan är att jag starkt värdesätter den kärlek jag har. 
Och en supertrist konsekvens av svartsjukekänslor är att den tillfälligt bidrar till att både min självkänsla och min känsla av att ha ett värde devalveras. 
En av de stora utmaningarna är att känslor inte är logiska. De lever sitt eget liv. Nu tränar jag på att både urskilja vilka känslor svartsjukan består av och hur de påverkar mig. 
Kanske är en bra strategi att omfamna svartsjukan? Hålla den i handen, se den i ögonen och säga: ”Vad vill du säga mig just nu? Vad behöver jag lära mig om mig själv i detta ögonblick?” Men kanske också krama om mig själv och säga: ”Det är helt okej att vara svartsjuk, det visar att du också älskar - och att du är mänsklig.”
När svartsjukan väller upp blir jag kidnappad av reptilhjärnan, som tror att det handlar om liv eller död, allt eller intet, fly, spela död eller illa fäkta. Då behöver jag djupandas en stund, dra mig undan, ta hand om mig - och liksom komma i kapp mig själv, så att jag kommer ur reptilhjärnans grepp och kan tänka igen. Då börjar kärleken att flöda igen. 

Vad väcker svartsjuka i dig?
Hur brukar du hantera det?

Love is the answer 

Related

kärlek 5603814419622841393

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Ja kärlek och svartsjuka hänger ju ihop. För annars finns det väl ingen anledning att vara svartsjuk. Jag erkänner nog inte svartsjukan i mig, men ska vara uppmärksam och prata med den när den kommer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då har jag inspirerat lite med andra ord. Härligt!

      Radera
  2. Det är länge sen jag kände den känslan. Avundsjuka är mer vanlig för mig nu för tiden och då vet jag att det handlar om något jag vill ha som den personen redan har. Svartsjuka för mig handlar om att jag inte känner mig värdefull eller respekterad av den jag älskar. Jag känner mig inte trygg med att vara den jag är fullt ut utav rädsla för att förlora..

    Nu svävade jag iväg lite.... Tack för ett vackert och sårbart inlägg. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att svartsjuka är ett stort begrepp som kan innefatta en väldig massa saker och att en hel del handlar om ens tidiga(re) erfarenheter. Det som stämmer på dig, stämmer säkert på många och jag tror också att det kan finnas mer, när en gräver i de inre djupen. En aspekt kan handla om anknytning och otrygghet som barn, till exempel.

      Radera
  3. Ja, det är många känslor som vi har tränat på att gömma allihop tror jag ;-) Svartsjuka är ju, precis som du skriver, en sådan ...

    Jag tror att vi alla har förmågan att känna alla känslor som finns och att en viktig grej för att må bra är precis det du gör nu: se dem! Våga fråga dem: vad f-n vill du?! (eller utan svordom - det där är bara mitt sätt att uttrycka mig ...). Jag kör just nu en serie på min fb och You Tube: Malin Moodwalk där jag pratar om bland annat det här.

    TACK för din ärlighet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skrev boken 100% Charlotte - ta ditt inre ledarskap för att skärskåda läxorna i livet - och möjligheterna. Men den gången såg jag inte svartsjukan. Så det kommer upp mera... och det kan ju ha att göra med att det finns en slags grundtrygghet. Undrar vad det är fler för känslor som jag inte uppmärksammat hos mig själv?

      Radera
  4. "När svartsjukan väller upp blir jag kidnappad av reptilhjärnan, som tror att det handlar om liv eller död, allt eller intet, fly, spela död eller illa fäkta. Då behöver jag djupandas en stund, dra mig undan, ta hand om mig - och liksom komma i kapp mig själv, så att jag kommer ur reptilhjärnans grepp och kan tänka igen. Då börjar kärleken att flöda igen."

    Just det där är väl grejen som funkar, oavsett vad det är för känsla vi "kidnappas av" i stunden. Att andas genom det, se och erkänna, krama om och hålla, samtidigt som vi skapar lite distans mellan oss och känslan och då kan börja bena lite i det, precis som du. Men att bena i det går ju inte om en inte först erkänner känslan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så - det vi hukar för, eller blundar för, eller lägger under täcket, det går det ju liksom inte att göra något med. Så fram med byken bara.

      Radera
  5. Oj vilka intressanta tankar.
    Jag har levt i fler förhållanden där jag varit utsatt för helt obefogad och ganska allvarlig svartsjuka vilket har gett mig ett komplicerat förhållande till svartsjuka men jag håller med dig i mycket.
    Jag tror att det gått så långt att jag själv aldrig skulle erkänna för mig själv att jag var svartsjuk även om jag var det.
    Känner att jag behöver landa lite i dina ord. Läsa dem igen om ett tag. Tänka. Landa. Tack"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den reflektionen Cornelia. Jag har också varit utsatt för helt obefogad och ganska allvarlig svartsjuka och det var hemskt. Förmodligen kan det vara en bidragande orsak till att jag inte velat se den här sidan hos mig själv.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item