Varför kallas hänsyn och omtanke för rädsla?
Är du styrd av rädsla, frågar människor i sociala medier.Det handlar så klart om pandemin och budskapet är att den som följer de rekommendationer som gäller är fångade av rädsla.
Och jag undrar hur det kan komma sig att det som jag ser som hänsynstagande och omsorg, beskrivs som utslag för rädsla och okunnighet av andra?
När jag möter människor denna sommar så är den stora osäkerheten där. Hur ska vi två hälsa? Ska vi kramas, som vi gjorde pre-covid? Ska vi låta armbågarna mötas? Ska vi nicka och le mot varandra på lite håll? Är handskakningen okej?
Osäkerheten handlar för mig om hänsynstagande och omsorg. Om jag ska krama någon, så ska det vara med totalt samtycke från båda parter. Jag vill verkligen inte kliva över någons gränser, bryta mot rekommendationer, eller visa mig hänsynslös.
Jag har valt att försiktigt krama de allra närmare, inte riktigt som förut, men nästan. Huvudet blir bortvänt, kramen kortare, mindre markerad, knappt ett andetag. De flesta har jag mött med ett leende eller en lätt bugning, respekterande de tänkta skyddszonerna.
Och det känns så bra. Det känns så bra att praktiskt taget alla jag möter gör det där lilla uppehållet där de tar kontakt, känner efter och sedan tar ett gemensamt beslut om hur hälsandet ska gå till.
Sedan kommer orden som sägs, eller som skrivs.
När jag avstår från kramar kan jag få kommentaren:
– Jaha, du är rädd för covid, det är inte jag.
Och så finns det varianter på temat, där somliga varianter är mer aggressiva. Som de som säger att pandemin är ett hittepå, att det inte är någon fara att vara nära andra, att den som följer de rekommendationer som gäller är grundlurade och går i maktens ledband.
Jag talar med vänner som är postcovid. Som legat på sjukhus, som forfarande är orkeslösa, personer vars liv hängde på sköra trådar. Jag möter de som sörjer nära anhöriga som dött i pandemin. Och jag undrar var idén om att allt är bara hittepå kommer ifrån?
Jag är varken virolog eller immunolog. Jag är inte heller statistiker. Jag har ingen djup kunskap om pandemier och hur de sprids. Jag får helt enkelt lita på dem som kan bättre än jag. Och jag litar hellre på forskare och proffs, än på dem som har ”intuitiva” tankar om pandemin. De som ”intuivt vet” om det är en pandemi eller inte, eller hur man ska förhålla sig till den.
Jag längtar så efter mer närhet till fler vänner. Jag längtar efter att få krama pappa och mamma som jag bara sett på avstånd sedan i mars. Jag längtar efter innerliga kramar med vännerna. Jag längtar efter en tid jag inte riskerar att brista i hänsyn eller omtanke när jag kramar.
Ibland tänker jag att det finns ett högmod, kanske till och med en arrogans i idén att den som följer rekommendationer gör det av rädsla, eller att hela pandemin är något som skapats av ondskefulla krafter. Och det gör mig också så ledsen. Varifrån kommer föraktet för forskning, för den kunskap som mänskligheten samlat på sig så länge? Och hur kommer det sig att källkritik har så lågt värde hos den som heller litar på sin egen inre kompass och intuition, när det kommer till något så komplext som ett helt nytt virus, som skapat en helt ny sjukdom.
Hur vill du visa hänsyn och omtanke till dig själv och dina medmänniskor i dag?
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Ja du.
SvaraRaderaAtt visa omtanke är för mig inte baserat på rädsla utan en inneboende visdom, snarast.
Visserligen har jag, idag, just kommit hem från 1,5 timmes lindy hop-kurs. Kanske galet. Kanske inte. Oavsett vilket, så var det inte "som vanligt", så åtgärder är vidtagna. Tillräckligt? Vem vet.
Kraaaaam!