Vem är du utan din historia?

 

Ibland är det bra att titta på sig själv med lite distans, för då finns en möjlighet att se sig själv ut ett annat perspektiv.

Det är ju så lätt att bli självupptagen. Det är ju så lätt att vara uppfylld av alla sina erfarenheter. Det är så lätt att bli uppfylld av sin egen historia, och speciellt det man ser som svårigheter.

Men vad händer om du möter dig själv, utan din historia. Vem blir du då? Vilken känsla uppfylls du av i det perspektivet?

Här är en berättelse om ett tillfälle då jag svarade på den frågan.

Vi samlades sex vänner för att ägna några timmar åt att utforska frågor.

Två och två satt vi mitt emot varandra. 
När den ene talade satt den andra tyst och lyssnade aktivt - men utan att visa sina känslor för den som talade. 
Den som lyssnade bevittnade den andres ord, den som lyssnade var den talandes spegel.

Den första frågan var: Vad känns i dig just nu?
Och så fick talaren prata fritt i tio minuter, om vad som kändes i dessa pågående ögonblick. I mitt fall kunde det vara allt från: 
"Jag känner mig lite blyg, jag känner ett tryck över bröstet, min fot har somnat och det känns som sockerdricka". 

Tekniken ger mig möjlighet att upptäcka var jag är just nu, i mötet med den person som sitter mitt emot mig och ser mig i ögonen.

Den andra frågan, eller snarare uppmaningen var: 
Berätta din historia på tio minuter.
Orden trillade ur munnen, tankarna rusade: Vad är relevant att säga på tio minuter? 
Jag hann de första tjugo åren och kände en viss frustration över att inte få berätta klart.
Detta, att berätta historien, var mer som en introduktion. 
En introduktion till att känna hur viktig min historia är för mig, och hur andras historier är viktiga för dem. 
Hur vi identifierar oss med våra historier. 
Hur vi definierar oss utifrån vår historia.
Och hur vi tillåter (och kanske rentav uppmuntrar) andra att göra detsamma.

Den tredje frågan blev - och denna gång fick vi tala tre gånger fem minuter med en ny spegel:
Vem är du utan din historia?

Och det är egentligen detta jag vill berätta om.

Det är detta som rubriken handlar om.

Jag satt där med den mänskliga spegeln framför mig och kände mig totalt närvarande.
Jag kände hur fri jag är utan min historia,
hur gränslös jag är,
hur det som är kopplat till min historia bara försvinner,
utan min historia finns inga känslor av skuld, skam och chock.
Jag är varken för mycket eller för lite.
Utan min historia är jag.

Det var en så underbar känsla.
Jag kände att jag var allt och ingen.
Att jag är universum och en del av universum.
Att jag är kärlek och en del av kärleken.
Att jag är allt och inget på en och samma gång. 
Jag kände mig upprymd, hög, kände energin spritta i rummet,
kände hur vi sex i rummet skapade kärlek, 
genom att tillfälligt lämna våra historier och vara.

Jag kände hur stor varje människa är,
hur stort allting är (eller hur litet), hur allt är kopplat samman.
Jag såg med nya ögon, jag såg det som jag brukar vara blind för.
Nu när jag skriver om detta återkommer euforin.
Det var en wow-upplevelse!

Att vara i flödet är liv.
Jag vill uppmuntra dig att också vara vid liv på det sättet.

Det som hände i det ljusa rummet med sex människor som lämnande sina historier
gjorde att jag kände mig så underbart levande!

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer