Vårt bröllop: Att släppa kontrollen

Jag sitter ensam i vår lägenhet. Hur går det nere i festlokalen? Har våra barn koll på läget? Kommer vigselförrättaren i tid? När kommer Anette, fotografen? Funkar det mesta som det ska?

När jag sitter ensam i lägenheten en stund, inser jag att jag är förvånad. Jag hade inte tänkt på denna konsekvens av att bruden ska ses av gästerna först till inmarschmusiken. Jag hade inte tänkt på att våra gäster skulle ha en timme på sig att mingla och småsnacka i en timme innan brudparet är på plats.

Och så sitter jag där, dricker ett glas vatten. Jag inser att jag faktiskt har släppt kontrollen och att det inte finns mycket jag kan göra från min position - mer än att ha tillit till processen och att de andra ser till att allt flyter.

Jag började skriva på ett körschema till bröllopet redan ett par månader i förväg. Under förberedelsetiden har det reviderats många gånger. Ny saker har kommit till och saker har justerats. 

Vi har invigt alla våra vuxna barn i körschemat och ungefär hur bröllopet är tänkt att gå till. Alla sex har dessutom fått en del arbetsuppgifter, som att Albert, min son är toastmaster, men också saker som att hålla ordning på gäster och mat, duka bord och liknande. 

Och dessutom står vår käre vän Lars i köket och till sin hjälp har han två gulliga tonårstjejer. (Har de kommit i tid? Vet alla vad de ska göra? Blir det bra?)

Fantastiskt nog sitter jag rätt lugn i lägenheten. Jag har rätt så bra tillit, även om små orostankar då och då flyter upp till ytan. 

Foto: Anette Andersson Fahlkvist 

Jag är bara ensam korta stunder. Mina döttrar kommer upp till lägenheten och sminkar mig en del och sätter upp mitt hår. Det känns så helt underbart att bli ompysslad av dem! 

Barnen och deras kära fixar det här, gästerna har det säkert hur trevligt som helst i försommarsolen.

Jag hinner tänka på att detta verkligen är en fest där jag är en av två centrumfigurer. Jag bestämmer mig för att njuta av det, snarare än att bäva för det. Det känns härligt pirrigt i kroppen.

Lite stressande är det allt att det sker en del  tidsförskjutningar. Vigselförrättaren är lite sen. Staffan har glömt ringen i lägenheten. Vi ska hinna fotograferas före vigseln (jag ska få bilderna från Anette Andersson om några dagar och är såå nyfiken).

När vi möter våra gäster känner jag glädje. Stämningen i och runt festlokalen är varm och kärleksfull. Nu ska jag njuta av att vara jag … att vara bruden.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer